Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikaresor. Icke kunde jag heller komma mig för att göra henne emot.
Så gick åren till 1X8*. Jag hade då kommit så långt, att jag fått hennes
samtycke att resa ensam och stanna öfver två somrar. Min skuld hade nu
smält ihop till omkring 500 kr., men så hade jag någon tid förut köpt en
kammarorgel och så lånade jag pengar till resan, så att nu var jag äter uppe
i 900 kr. skuld. Jag reste och ankom till Chicago i början af maj. Jag
fick genast arbete med stenmuming vid en järnväg för 3 dollar om dagen
(10 timmar) och fortsatte till jul. Nu hvilade jag upp ett par månader.
Iiörjade igen i mars. Arbetade denna sommar på byggnader och blef i
tillfälle att lära upp det amerikanska tegelmurningssättet. Till jul 188!* reste
jag hem, förnöjd i sinnet och glad i bågen och tänkte: jag skall nu icke vi-
dare tråka ut min hustru med Amerikaresor.
Resultatet af denna expedition var, att jag hade mina sknlder betalda
och några hundra kronor pä banken. Ett resultat, som jag icke ens till
hälften kunnat uppnå med 12 års träget arbete i Sverige. Och detta i
högsommaren af mitt lif, från 28 till 40 är. Straxt på nyåret (1890) erhöll
jag anbud om arbete vid ett bruk och började redan i januari och fortsatte
stadigt till jul. På sommaren hade vi mest ackordsarbete och förtjänade i
medeltal omkring 100 kr. i månaden. Fte på landet ansågs detta storartad t,
men resultatet af detta goda arbetsår i Sverige var endast omkring 100 kr.
i behållning. Knder vinterns lopp återkom likväl »Amerikasjukan». Jag
började tänka: om jag gjorde en tur till. så skulle jag komma i en liksom lite
burgen ställning. Återigen beslut och handling. I maj 1891 landade jag här
igen och började arbeta för 3 dollar om dagen (10 timmar). Följande året
(1892) konfirmerades vår son. Han vurmade för att gä till sjöss, men detta
motsatte sig hans mor pä det bestämdaste. Då skulle han också resa till
Amerika. Min hustru insäg nu att det var bäst gifva efter, sa hon salde ut
och de lcommo hit samma år. Denna handling smärtade nog henne en hel
del. Hon hade lärt sig älska sitt hem i Sverige och orten i allmänhet. Åfven
jag kände saknad. Min far hade byggt hemmet, jag hade förbättrat det,
planterat trädgård, som nu stod skön. I.äget var naturskönt vid den vackra
G.-vikens strand. Få arbetare ha ett vackrare hem i Sverige.
Vi hyrde rum och satte bo här i Amerika igen. Vår son kom i lära
pä en maskinverkstad och jag fortsatte i mitt yrke. Men vi hade icke mer
än väl etablerat oss, förr än den svåra krisen af 1893 kom. Det såg dä,
särskildt den hösten, bedröfligt ut. Den 15 ang. afskedade härvarande
urfabrik 1,500 af sina 3,200 arbetare (öfver hälften fruntimmer), och resten
sattes pa 3 dagar i veckan. Och sa, mer eller mindre, tillgick det vid nästan
alla fabriker öfver hela landet. Dagen efter följde en rusning på bankerna.
Jag visste icke af det, annars hade jag kanske varit med i leken. Men
bankerna stodo. livar och en som begärde fick sina pängar, och det sades att
de fiesta satte in dem igen dagen efter eller dagarna efter. Om åskan slagit
ned öfver staden och slagit ihjäl halfva befolkningen, så kunde de återstående
knappast varit mera skräckslagna än nu var förhållandet. Arbete stod icke
att få (jag hade arbete till omkring 1 nov.). All kredit upphörde. Till och
med i rika hus, där det. absolut icke behöfdes, inträngde skrämseln. Om de
hade en tvättgumma, afskcdades hon, och de ställde sig själfva vid tvättbaljan.
Om de hade tva pigor, afskedades minst en. Folk, män och kvinnor, sprnngo
om hvarandra och erbjödo sig att arbeta för maten. Jag hörde en farmare säga:
>nu är den tiden slut, dä vi maste betala 20 å 30 dollar i månaden; jag får
Her än jag vill ha för maten, och jag ger dem endast två mål om dagen.» Att
många dä hade en svär tid och till och med fingo lida brist kan icke nekas,
men jag vågar säga, att i nio fall utaf tio var det deras egen skuld. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
