Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
somliga visade > isst en konstlad glädtighet, men öfverallt kunde jag dock
spåra en underström al’ vemod, i synnerhet hos de äldre. Hos de yngre
torde nog äfventyrslustan vara en stark driffjäder. Vilhelm von Hrauns
emigrantsång tyckte jag dock passade utmärkt på oss allesammman:
»Nog svider i hjärtat att lämna det land.
som fäderna odlat med möda,
dock måste jag söka en räddande strand,
där jag får behålla min gröda,
där inte jag tvingas att bära min mat
till fogde och länsman, tili präst och soldat
Som i Sverige.»
Resan gick utan vidare besvär, och den 6 juni hamnade jag i den stora
väntsalen på Windsor station i Montreal. Här stod jag nu, en främling i
ett främmande land, med 8 dollar på fickan, utan en enda bekant och utan
att kunna ett ord af det språk som talades. Efter många fruktlösa försök
träffade jag slutligen en svensk, som hjälpte mig till mat och logis och äfven
lofvade att om möjligt hjälpa mig att finna något arbete. Detta var dock
svårt, enär det gick 5- a 6,000 personer sysslolösa i stadeu. Efter en veckas
spring rundt hela staden lyckades det mig ändtligen att få arbete vid en
järnvägsvagnsverkstad såsom snickare mot en timpenning af 18 cent. Mat
och logis kostade 3 dollar per vecka eller 12 dollar per månad. Med
löfte om att få högre aflöning, om jag ville gå längre mot väster, anträdde
jag resan mot Winnipeg två månader senare. Här fick jag nu »hyra ut»
mot en timpenning af 2fiVs cent per timme, ocli efter att ha varit här fem
månader hade jag skrapat samman till biljetter för min familj, två vuxna och
två barn. .Tag slog mig ned i en liten framåtgående stad, där jag köpte mig
en bit jord och byggde mig ett hus jämte ladugård. Vi äga nu gården
jämte två kor, allt skuldfritt. Jag har under den tid jag bott bär varit i
tillfälle att se och undersöka allt land emellan William och Winnipeg. Af
detta är det mesta öppet för settling. Landet här i närheten är mestadels
skogbeväxt och bortskänkes under grnflands villkor, ocli har man blott att
betala 50 cent för inregistreringen af 160 acres. Det är dock ingen vidare
fart med jordbruket rundt bär, emedan landet inte är af bästa beskaffenhet.
Det behöfver nämligen gödslas efter 2 å 3 år, eljest är jorden så god, att
jag aldrig såg något bättre i Jämtland. Omkring 200 engelska mil längre
mot väster går ett lerbälte, 30—50 mil bredt, från Minnesota tvärt öfver
landet till Hudson llay. Detta land är det bästa, som mig veterligt existerar,
enär det. är från 2—8 fot svartmylla på fet lerbotten. Detta land är nästan
öfverallt skogbeväxt, och den skog man hugger af landet betalar kostnaden
för uppodlingen. Detta land säljes af regeringen för 80 dollar per I60acre
endast till nybyggare, att betalas i fyra terminer med 20 dollar för hvarje
år. Längre västerut i Manitoba är hvarannan kvartsektion guvernementsland
och hvarannan järnvflgsland. Regeringslandet kostar 10 dollar att upptaga,
under det järn vägskompanierna fordra från 3 upp till 15 dollar per acres.
Det torde nog anses öfverilödigt af mig att redogöra för dessa förhållanden.
Dock kanske det i någon mån kan gifva en förklaring öfver b varför svenskar
resa öfver hit, synnerligen familjefäder, som kunna och vilja ägna sig åt
jordbruk.
Huru förhållandena äro i södra Sverige vet jag ej annat än genom
hörsägner och beskrifningar. men hvad Norrland vidkommer, så kommer detta
aldrig att kunna mäta sig med Oanada. Jag bar sett någon sangvinisk tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
