Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Kajaneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
finnas kvar. Om innehållet har man af det bevarade
fragmentet svårt att bilda sig en föreställning, men som det
tyckes skildrar fragmentet konungens sista dagar. Gustaf
Adolf ligger halfslumrande på sitt läger, hemska
drömsyner förfölja honom och båda hans snart förestående
död. Han ber då en varm bön och uttalar i denna
sin förhoppning att efter en mödosam dag finna dödens
ro, och i vackra rimmade latinska verser skildrar skalden
lefnadens fridfulla kvällstid. Sedan konungen därefter
inslumrat, uppenbarar sig en ängel för honom och
intalar honom tröst. Efter uppvaknandet meddelar han
drottningen den uppenbarelse han fått och talar om
Sveriges blifvande öden, hvarefter fragmentet af bry tes.
Det är dödsbetraktelserna, som utgöra den bevarade
diktens hufvudinnehåll, och dessa äro skrifna med samma,
för denna tid ovanligt fina känsla, som alltid utmärkte
Wivallius, då han behandlade detta ämne. För lifvets
ljuflighet ha nog få haft en så stark känsla som denne
öfverdådige äfventyrarnatur, och få hafva därför också
starkare än han känt dödens hemskhet. En dikt, som
han skref under fångenskapen på Kajaneborg, angaf
också tonen för hela den följande, under 1600-talet så
rika begrafningspoesien. Det var ett »epitafium», som
han skref öfver sig själf. En kort tid vår lifstid är —
så börjar denna grafskrift, han diktade öfver sin egen
lefnad:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
