Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
kommo de tillbaka, »sägandes sig hos Wivallium hafva
varit, men fått det svar, att han inga skrifter släpper,
förrän den kungl. Hofrätten honom det pålägger».
Längre kom man ej med honom. I stället lät han
enkan ingifva en skrift, i hvilken hon uttryckte sin
»hjärtans sorg och bedröfvelse, att ännu disputeras icke
om själfva hufvudsaken, utan om den, som saken dirigera
och utföra skall». I en ny skrifvelse, som också flutit
ur samma penna, kom hon in på Wivallius’ förtjänster.
»Sedan Gud kallade min salig man, är ingen, som så
af sakens grund vet och saken med sådant nit och
allvar drifvit som Wivallius. Därför söka de honom med
en hop olidlige ord i saken ledsen göra och mig
af-spänstig. De såge utan tvifvel häldre, att jag hade en,
som efter deras pipa dansa ville och sig icke fördrista
något att tala och skrifva, som dem vore misshagligt».
Så vida — fortsätter hon — jag inte får behålla
Wivallius till prokurator, »drifves jag fattig kvinna ur huset
med mina små barn och måste sedan taga bettlarstafven
i min hand».
Rättens motstånd lyckades Wivallius väl ej bryta, men
rådsturätten kunde ännu mindre få någon bukt med
ho-’ nom, ty med sin talang förmådde han förmyndarne att
gifva vika, och den enda vinsten rätten hade var, att
Wivallius själf ej uppträdde inför domstolen, utan i stället
en »ärlig» prokurator Hindrich von Höyen, som emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
