Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Då indianerna segrade, nedhöggo de sina fiender utan afseende på
deras ålder och kön* Liken — åtminstone efter de vapenföra männen —
skalperades. Skalperingen var ett allmänt bruk hos alla indianstammar.
Då en fiende stupade, fattade segraren med den venstra handen i den fall¬
nes hår, gjorde med skalperknifven en rund skåra i hufvudsvålen om¬
kring hårhvirfveln samt uppryckte den inom skåran befintliga svålen,
hvilken var ungefär så stor som ett vanligt thefat. Sådana segertrofeer,
som kallades skalper, utsmyckades och förvarades på det sorgfälligaste,
sedan segrarne efter slutadt krigståg under 14 nätter dansat omkring
dem. Med en del af do eröfrade lockarne prydde krigaren sömmarne å
sina kläder och den återstående delen bars vid gördeln eller hängde såsom
prydnad i egaren3 wigwam. Den krigare, som egde det största antalet
skalper, åtnjöt det största anseendet inom sin stam. Skalperna voro så¬
lunda ett slags tapperhetsmedaljer eller ordenstecken, som icke kundo
“af gunst och nåd" erhållas utan måste i strid förvärfvas.
Qvinnor, som i krig tillfångatogos, blefvo sällan eller aldrig under¬
kastade tortur vid "dödspålen." De blefvo i de flesta fall efter någon tid
återlemnade eller också upptogos de såsom medlemmar af stammen.
En tillfångatagen fiende ställdes stundom obeväpnad på ett visst af-
stånd från segrarne och uppmanades att fly. Vid ett gifvet tecken sprun-
go alla indianerna med sina lansar efter honom. Var fången en starkare
och snabbare löpare än indianerna, lyckades han ofta undkomma med
lifvet; upphanns han deremot af sina förföljare, så blef han genomborrad
af ett el ter flera spjut.
Indianerna voro (och äro än i dag) skickliga bågskyttar. En kri¬
gare afsköt 15 a 20 pilar på en minut. Catlin yttrar om mandanernas
bågskyttar, att do skickligaste äro i stånd att afskjuta 8 pilar innan den
först afskjutna når marken" 1).
Indianerna begagnade stundom bågar af ben (efter pottfisken?)*
Dessa bågar vore 3 fot långa, af ett stycke, polerade, hvita och hårda som
elfenben. För en sådan båge betaltes ofta två hästar eller deras värde.
Af bågträdet (Bow Wood-Maclura anrantica), som växer i inedlersta Ar-
kansas, förfärdigades ypperliga träbågar som dock icke kunde i styrka
mäta sig med benbågarne.
Stridsyxan var både ett huggvapen och lcastvapen. Indianen kastade
den alltid så, att den med eggen fastnade i det föremål han önskade
träffa2). Stundom var yxhammaren formad till ett piphufvud och skaf¬
tet ihåligt, så att yxan kunde användas äfven till rökpipa 3).
Skölden var försedd med egarens “sköldemärke" eller rättare med
bilden af något djur, som ansågs vara egarens “medicin" eller skydds-
makt. Merändels pryddes skölden dessutom af mångfärgade fjädrar
som fastades rundt omkring densamma. Den bars på armen eller i en
bred, öfver bröstet gående läderrem.
Lasson, en 10—15 alnar lång läderrem eller snara, med hvilken in¬
dianerna nu för tiden fånga vilda hästar och äfven rycka fiendtliga ryt-
1) Catlin: “Nord Amerikas Indianer" sid. 91.
2) “History of the Indians" by J. Johnson, sid. 43.
3) Catlin: “Nord Amerikas Indianer" sid. 141.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
