Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver floderna och kunde utan svårighet bäras förbi stöire
vattenfall.
Numera jaga indianerna nästan alltid till häst. “På sin lilla vilda
springare, hviiken blifvit inöfvad några år, spränger indianen i fullt ga¬
lopp in i “buffel“-, elg- och antilopbjordarne. Hästen är ängsmarkens
snabbaste djur och för sin ryttare med lätthet till villebrådet som på få
stegs afståud blir ett lätt byte för den röde mannens dödande vapen“ 1).
“Bulfeln“ är för ind;anerna hvad renen är för lappen. Köttet bere-
des på ett eller annat sätt till föda. Hudarne garfvas och användas dels
till kappor, dels till tält och sängtäcken; råa bearbetas de till kanoter,
sadlar, betsel, grimmor och tåg. Iljernan nyttjas till hudens garfning,
af hornen tillverkas skedar, af benen sadelställningar, stridsklubbor eller
verktyg. Senorna begagnas till bågsträngar eller till bågens “beslag“,
till tråd m. m. Benen och hofvarne urkokas för att erhålla lim, hvilket
begagnas till pilspetsars fastsättande och åtskilliga andra ändamål. Af
de långa håren på hufvudet och bogarne flätas grimmor, och svansen be¬
gagnas till flugfläktor. I och med detsamma som bisonoxen (buffeln)
allt mer och mer utrotas af “hvita“ och “röda“ jägare, tillintetgöres huf-
vudvilkoret för indianernas existens. “Om icke våld är rätt och roflyst-
nad en dygd, så är det svårt att finna det rätta uti att detta folk och detta
djur lemnas förstörelsen till pris,“ säger Catlin och han tillägger derefter:
“Den hvite blir under beröringen med “viiden“ alltid sin egen domare
och för att tillfredsställa sina mångfaldiga begär, är det honom lätt att
styrka det han har rätt, men att Guds lagar äro bristfälliga. Det är icke
nog för vår förfinade och egoistiska tid, att man beröfvar indianen hans
land, att man tar kläderna af hans kropp; man bör äfven beröfva honom
hans lifsuppehälle för att skaffa den fi$a verlden en ny och obekant lyx¬
artikel/4
11. Klädedräkt, seder ocli bruk. Alla indianstammar be¬
gagnade icke samma slags klädedräkt. De stammar, som bodde
i söder, gingo lättare klädde än de, hvilka bodde i norr. Båda
könen buro nästan likadan drägt. Om sommaren gingo de
merändels nakna ända till midjan; om vintern buro de en af
hjortläder förfärdigad rock, prydd med skalplockar, hermeli¬
ner o. d. De tätt åtsittande benkläderna voro likaledes af
hjort läder och hade vid de yttre sömmarne qvarterslånga fran¬
sar af läderremmar, skalplockar eller piggsvinstaggar. Midt
omkring lifvet bars en gördel af tjockt bockskinn, i hviiken
stridsyxan och skalperknifven buros. Öfver axlarne eller rät¬
tare öfver den ena axeln bars den ludna huden efter en ung,
1) Catlin: “Nord Amerikas Indianer44 sid. 151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
