Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
egde rum, kallas “vitnismal“, det andra slaget “dulsmal“ eller
“vamslusakir“, yaenslamal,, och det tredje slaget “nemda-
malu 1). Denna nämd är det första ursprunget till den engel¬
ska och amerikanska juryn.
All ed svors vid asagudarne och aflades å en i offerblod
doppad ring 2). Så helig ansågs eden, att man ej har exempel
på att den någonsin missbrukades. De straff, som lagarne
stadgade, voro dels böter, dels kroppsstraff. All dom afsåg
förlikning 3); men var brottet af svårare beskaffenhet eller
saknade den domde medel till böternas gäldande, ådömdes
kroppsstraff4). Mordbrännare brändes lefvande, tjufvar häng¬
des eller stenades, dömdes till trålar eller till “torf och tjära“
(til torfs ok tiltjäru)5). Håret rakades i sistnämda fali af
brottslingens hufvud, som derefter besmordes med tj ära och
beströddes med fjäder, livarpå följde ett gatlopp. I Englands
och Amerikas “lynehlag“ finnes ännu denna från våra fäders
lagskipning hämtade straffbestämmelse. Då dödsdom fälldes,
öfverlemnades den brottsliges lif åt målsegaren, som merän-
dels lät sina trälar verkställa afrättningen. Mången tvist
kunde dock icke afdömas på tinget, utan genom tvekamp.
Våra fäder kämpade bättre med svärdet än med tungan och
vädjade derföre ofta till vapen såsom till den sista instansen.
Tvekampen kallades antingen “holmgång^ eller “envig“. Den
förra skedde i vittnens närvaro å ett noga begränsadt område.
Den utmanade måste, såvida han ej ville blifva förklarad “för
hvar mans niding“, d. v. s. ärelös, med vapen i hand mota sin
motståndare å utsatt tid och ort. Den förre egde dock rättighet
att sända annan man i sitt ställe och var berättigad till första
hugget i striden. Vann han seger, så vann han äfven målet;
förlorade han i striden, så tappade han sin rättegång och måste
derjemte böta 3—6 marker silfver. Stupade han, så tog seg¬
raren allt hans gods 6).
1) Schlyter: “Juridiska afhandlingar" sidd. 214, 215.
2) östg.-l. Edhzö. b. XXXI.
3) Strinnholm: “Svenska Folkets Historia", I, sid. 558,
4) A. E. Holmberg: “Nordbon under hednatiden" sid. 493.
5) Westg.-l. Tiuv. b. fl. III.
6) Eigl. s 65, 66 kap. Vid “envig" var stridsplatsen icke så noga
begränsad och stridssättet icke så noga bestämdt som vid “hölmgång".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
