Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Blodsliämden var för nordmännen en helig pligtl). En¬
dast med blod eller böter kunde ett dråp försonas, och det be¬
traktades såsom den största vanära att ieke hämnas en släg-
tings död på hans mördare eller på dennes närmaste anhörige.
Häraf uppstodo slägtkrig, som ofta rasade under flera mans¬
åldrar. Lagen kunde icke hindra detta, men den stadgade
att dråp kunde med böter försonas 2). För att likväl vara
berättigad till erläggande af böter måste dråparen, straxt efter
det dråpet skett, kungöra detsamma antingen i den första,
andra eller tredje gården intill det ställe, der brottet föröf-
vats3). Det kallades “viglysning“. Dråparen och hans när¬
maste måste derefter fly till skogar och ödemarker4) och för¬
söka att genom böters erbjudande blidka målsegaren. Emot-
togos böterna efter längre eller kortare tids förlopp och be¬
kräftades förlikningen med stadgad trygghetsed, var dråparen
icke längre fridlös; i annan händelse måste han fortfarande
vistas i ödemarken. Ehuru lagen stadgade, att den var
“oskämder man“, som emottog böter för dråp första gången
de bjodos5), och ehuru våldsverkaren måste vid förlikning
med 12 män af sin ätt svälja, att han i liknande fall skulle
emottagit böter 6), ansågs det hederligare, att på hvad sätt
som helst utplåna den skyldige från de lefvandes antal än att
mottaga hans förlikningsanbudl).
Krigsväsendet i Norden var grundadt på allmän folkbe¬
väpning. Hvarje fri och vapenför (vigher) man egde rättig¬
het att bära vapen och var pligtig att deltaga i härnaden då
“härrör“ (budkafvel) 8) dertill kallade. Hvarje härad kunde
ursprungligen uppställa 100 (eller rättare 120) beväpnade
1) Blodshämden var ett arf, som den dräpte lemnade sina slägtingar.
Den kallades också “vigarf“.
2) Uppl.-l. Manh. b. IX.
3) Suderm.-l. Manh. b. XXVII; Uppl.-l. Manh. b. XII; Westm.-l.
Manh. b. XXVII; Dale-1. Manh. b. 22; H. Adal. Fostr. Gule Tings Lov.
4) Westg.-l. I, Md. I, 3; Gotl.-l. XIII, 1, 2.
5) Gotl.-l. XIII, 10.
6) Westg.-l. I, VS. 4; Sk. 1. V, 29.
7) “Han bär sin slägting i skötet“ sade man föraktligt om den, som
mottagit böter.
8) Budkafveln egde vanligen form af en pil, stundom bestod den af
en käpp, bräncl i ena ändan och försedd med ett snöre i den andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
