Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
den skakades. Deraf uppstod jordbäfning. Så skulle Loke ligga bun
den till Ragnarök.
Hel, som. var till hälften svartblå, nedstörtades af Oden till Nifclhem,
hvarest hon råder öfver alla nidingar och öfver alla, som. aflida al ålder
eller sjukdom. “Elände är hennes sal, hunger hennes fat, svält hennes
knif, senfärdig hennes trål och trälinna, förräderi och fall hennes tröskel,
tvinsot hennes säng och bleknande qval hennes omhänge“.
Midgårdsormen kastades af Oden i hafvet, hvarest han växte så att
han låg omkring all land och bet sig i stjerten.
Fenrisulfven bands af gudarne vid en stor bergsklippa. Det kostade
Tyr hans högra hand, hvilken han lagt i ulfvens gap såsom pant på att
han (ulfven) skulle åter blifva lös.
Surtur den svarte, verldsförbrännaren, herrskaren i Muspelhem, var
också en ond varelse. Han skulle i verldens yttersta tid kämpa mot
asarne och slutligen förstöra hela verlden.
Utom ofvanuppräknado gudomligheter trodde nordmännen på en
mängd öfvernaturliga, de högre gudarne underordnade väsen, bland hvilka
vi här nämna de vise och konstfärdige dvergarne, hvilka bodde i jorden
eller i bergen och fruktade dagsljuset, ljusal/erna och svartalferna, nor¬
norna och disorna, qvinliga gudomligheter, vätterna sk37dds indar för vissa
landskap och fylgior skyddsandar, som åtföljde vissa personer-
Ragnaröknmythen öfverkorsar, så att säga, hela asaläran och förut¬
spår en annan verld3ordning efter den sista afgörande striden melian det
goda och det onda* Denna myth, i hvilken många velat se en dunkel
aning om kristendomen, är hufvudsakligen af följande innehåll:
’ Sedan Balder fallit, ilar tiden skyndsamt mot “makternas skym¬
ning^ Fromheten s:ttcr såsom en kraftlös vålnad, “qn död bland de
döda“ i Hels skumma salar. Krig och blodsutgjutelse hemsöka jorden.
“Bröder strida och hvarandra dräpa“. Blodsbanden slitas och ingen
skonar den andre. Det onda ökas. Solen slocknar och den 3-åriga vint-
ren Fimbulvetr inbryter med oupphörlig snö och köld. Jorden bäfvar,
bergen störta samman, träden falla, bojor och band brista, och nattens
alla krafter lossas. Hos asarne gal den gullgula hanen, hos trollen den
eldröde och i Hels salar den sotfargade, manande alla makter till strid.
Loke blir lös, Fenrisulfven sliter sina band och rusar fram med upp-
spärradt gap, hvarvid öfverkäken rör vid himlen och underkäken vid jor¬
den. Midgårdsormen vältrar sig upp ur hafvet och förgiftar luften och
hafvet med sitt etter. Himlen remnar och Muspels söner, anförda af
Surtur, komma tågande i eld och lågor» Heimdall blåser i Gjallarhornet
och kallar gudar och hjeltar till strid mot de onda makterna, som samla
sig på Vigrids slätt. Ygdrasil skälfver, och Örnen i toppen sjunger dess
liksång. Gudar och einheriar härkläda sig och rycka ut till strid. Fen-
risulfiven slukar Oden, men dödas af Vidar, Odens son; Thor dräper
Midgårdsormen, men stupar sjelf för ormens gift* Heimdall och Loke
döda hvarandra; Frej stupar för Surtur. Det onda faller med det goda.
Slutligen kastar Surtur eld öfver jorden, som sjunker i hafvet, på
samma gåug som himlen och alla glänsande stjernor försvinna i eld
och lågor.
Oaktadt himmel och jord förgås och alla gudar och einheriar dö,
skall dock menniskans ande lefva för evigt och erhålla belöning eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
