Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
f-traff etter sin sedliga beskaffenhet. De goda och dygdiga skola bo i
den strålande borgen Gimle, i salen Brimer eller i den af guld upp¬
förda salen Sindre. Menedare, mördare och förförare skola deremot.
vada i etterströmmar i en på likstranden (Narstrand) uppförd borg, sam¬
manflätad af ormar.
Ur verldslågan reser sig det goda åter, renadt och förädladt. En
ny grönskande jord uppstiger ur hafvet, och en ny sol vandrar sin moders
bana. Nya menniskoslägten bygga och bo på jorden. Odens söner, Vidar
och Vale samt Thors söner, Made och Magne, komma till Idavallen, der
Asgård fordom låg. Dit komma också Balder och Höder, som återvända
från Hel. Der tinna de i gräset de runetaflor af guld, som Odens slägt
egt i tidens morgon, men sedan förlorat. Då blifva den fördolde gudens
runor uppenbara, och då kommer han att herrska, som är mera mäktig
än alla asagudar, han, hvars namn ingen vågar nämna.
Sådan var våra hedniska förfäders tro om do “yttersta tingen“. “Så
ljuder den nordiska sierskans stämma bruten, otydlig, halft förnimbar,
till oss genom åldrarnes mörker. Den talar om andra tider, andra men-
niskor och tankar fängslade i vidskepelsens band, men längtande äfven
de till det eviga ljuset och uttryckande denna längtan, fastän i ett stam¬
mande språk. Ty väl kan man äfven i denna lära igenkänna några af
dessa ‘stora ljud‘, om hvilka den grekiska skalden, vändande tanken på
sköna gerningars minne, sjunger ‘att do vandra odödligt öfver jorden
och hafvetb Sådana äro do stämmor, med hvilka himmel och jord för¬
kunna ett evigt väsende och sin egen förgänglighet. Den sista har
ingen hedendom starkare uttalat än den gamla nordiska. Den hän¬
visar ock derigenom, ehuru dunkelt, på ‘den starke ofvaneftcr‘, som är
öfver de gudar, hvilka ‘styrktes afjordens krafter, af den svalkande sjö
och af skaldernas mjöd‘ — på den mäktigare är den mäktige, hvilken
don ej vågar nämna — på den okände Guden, om hvilken ock hedniug-
arne vetat säga“l).
Nordmannens gudstjenst firades i för religiösa ändamål
uppförda byggnader eller tempel, som merändels lågo i när¬
heten af tingsställena 2). Det förnämsta gudahuset i Norden
var templet i Upsala, som, enligt gamla författares beskrifning,
skall hafva varit ytterst praktfullt. Dess väggar oeh tak, heter
det, voro öfverdragna med guld 3), och en guldkedja lopp ned¬
om takfoten rundt omkring muren. Då solen kastade sina
strålar på templet spred det ett klart sken rundt omkring hela
nejden. Utanför helgedomen var en helig brunn eller s. k.
1) E. G. Geijer: “Sv. Rik, Häfd.“ sid. 260.
2) I den äldsta forntiden firades gudstjensten troligen under bar
himmel vid stora stenaltaren. Ivelterna egde förmodligen inga andra
“helgedomar“.
3) Adam af Bremen säger att templet var “toturn ex auro paratum.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
