Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
görares här till seger å slagfältet, kämpande manligen inom
sköldborgen och förkunnande äfven med döende stämma sin
konungs ära i sin egen svanesång 1).
Det är naturligt att de stora belöningarne, som tilldelades
den tidens skalder, skulle i längden inverka menligt på hela
skaldekonsten. Så länge skalden sjöng af ett inre behof, så
länge tonerna från hans harpa endast voro återljud från strän-
garne inom hans eget bröst, så länge stod den nordiska poesin
i sin skönaste fägring. Då vinningslystnaden deremot bemäk-
tigat sig skaldens själ och smickret tagit hans tunga i sin sold,
blef skaldekonstefl allt mer och mer ett handtverk. Dess id-
kare vanslägtades och blefvo slutligen blott medelmåttiga
“rimsmeder“, hvilka förde på sina läppar ett tillkonstladt och
af omskrifningar så belastadt tungomål, att få dödlige kunde
begripa detsamma. “Sången, ifrån att vara en naturens dot¬
ter med ädla drag och höga later, blef en sminkad harpo-
lekerska, sjungande öfverallt, der hennes målsmans fördel det
bjöd“ 2).
Mellan sången och sagan rådde i forntiden ingen stor
skilnad. De voro till innehållet ett, ehuru till formen olika.
Med ordet saga (afsegja—säga, berätta) förstod man icke blott
en dikt, en fabel, utan fast mer forntidens och samtidens histo¬
ria, sådan den lefde på folkets läppar. Sagan, den prosaiska
framställningen af rykbara mäns lefnad och märkliga till¬
dragelser, grundade ganska ofta sina uppgifter på skalder¬
nas sånger, hvilka ansågos ega den största trovärdighet, eme¬
dan de, genom sin form, voro skyddade för förändringar,
under det den muntliga traditionen i mer eller mindre mån
förändrades med tiden. “Sagoskämtan“ var våra förfäders
käraste nöje och en så högt värderad konst, “att äfven den ära,
bedrifter, resor, erfarenhet gåfvo, ansågs ofullständig mot kon-
1) Strinnholm: “Svenska Folkets Historia“, II, sidd. 402—415.
E. G. Geijer: “Svea Rikes Häfder“ sidd. 156—168.
2) De flesta skalderna i de nordiska konungahofven voro vid hedna¬
tidens slut islåndare. Bland ryktbara fornnordiska skalder vilja vi hår
nämna Brage den gamle, Sigvater skald, Thiodolf från Hvine, Eigill
Skallagrimsson, Eyvind (övind) Skaldaspiller, Thormoder Kolbrunar-
skald, Thorbjörn Hornklofve m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
