Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
tid kunde tillryggalägga ett långt stycke väg, som dessutom
icke simmade blott afklädd, men äfven med kläderna på och
som förmådde i dykning länge uthärda. De täflande kämpade,
brottades under vattnet, man förde hvarandra ned till djupet,
den starkare höll sin medtäfiare så länge nedtryckt under vatt¬
net till dess han nästan var qväfd och intet mera förmådde, och
icke sällan måste den segrande se till, huru han kunde få den
utmattade öfverviinne till landal). Nordmännen voro äfven
skickliga snabblöpare. Några få voro så öfvade i denna idrott,
att de kunde springa lika fort som en häst2). Att göra långa
och höga hopp, baklänges och framåt, ansågs också som en
idrott 3) liksom att klättra uppför höga och branta klippor.
Gossar och ynglingar öfvades vid de allmänna folkmötena å
ting och offerhögtider i brottningskamp, i hvilken öfvervigten
vanns genom skicklighet och vighet. Om vintern lopp man å
skidor öfver snötäckta fjäll och marker, åkte på djurben (skrid¬
skor), eller slog boll å isbelagda sjöar eller roade sig med andra
lekar och dans4). Man hade gymnastikbanor eller “lekvallar“,
1) Strinnholm: "Svenska Folkets Historia", II, sid. 381.
2) En sådan man var Harald Gille i Norge. Han nödgades af sin
halfbroder Magnus att visa prof på sin snabbhet och hotades till lifvet,
om han ej sprang så fort som Magnus red. Huru vid denna täfling till¬
gick berättar Sturleson med följande ord: "Magnus utstakade vädjoba-
nan. Harald sade: "för lång gör du henne/ men då gjorde Magnus
henne genast mycket längre och sade, att hon likväl var för kort. Många
voro närvarande. Då foro de fram genom banan, och Harald följde jemte
hästbogen, men när de kormno till änden, sade Magnus: ‘du har haft
hjelp genom att hålla i, hästen drog dig.‘ Han hade en mycket snabb
gö hisk häst. De foro då genom banan andra gången, och då sprang
Harald hela tiden framför hästen och när de kommo till änden, sade
han: ‘hade jag nu hjelp af taget?‘ Magnus svarade: ‘du hade försprång/
Nu lät. Magnus hästen blåsa ut en stund, och satte sedan sporrarne i ho¬
nom, så att han hastigt kom i lopp, Harald stod stilla. Då såg Magnus
sig om och ropade: ‘spring nu.‘ Harald sprang då hastigt om hästen
och långt framför ända till banans ända, och kom dit så mycket förr, att
han lade sig ned och sprang upp, för att helsa Magnus när han kom.
Derefter gingo de hem till byn" (Sigurd Jorsalafarares saga, 35 kap.).
3) Gunnar på Illidarenda å Island kunde i full vapenrustning hoppa
lika högt, som han sjelf var lång. En annan bländare, Skarphedin, hop¬
pade en gång öfver den 12 alnar breda ån Merkrfliot, hvars båda strän¬
der voro tillfrusna och hala (Njals saga, jemf. Strinnholm: "Svenska
Folkets Historia", IT, sid. 379).
4) Konung Olof Tryggvason var på sin tid Nordens störste idrotts-
jnan. Om hans idrotter förmäler Sturleson följande: "En säger, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
