Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
personers handpåläggning medförde lisa i svåra sjukdomar.
Män försedda med “läkande häuder“ (laeknishendr) omtalas
ofta i sagorna. Man trodde derjemte på “trolldom4 c såsom ett
läkemedel och denna tro har ännu icke fullkomligt dött ut hos
den svenska allmogen. Icke blott män utan äfven qvinnor
befattade sig med läkarekonsten. Lik en helande engel van¬
drade Nordens qvinna mången gång under denna tid öfver
blodiga slagfält for att uppsöka sina närmaste, lindra deras
sveda och förbinda deras sår. Genom hennes kärleksfulla vård
räddades mången hjelte undan en eljest oundviklig död.
På de manliga idrotterna satte nordmännen stort värde.
Genom hela sin uppfostran danades våra fäder till starka, här¬
dade och modiga män med kämpakraft till sinne och kropp.
Gossens liksom ynglingens och mannens förnämsta lekar voro
vapenöfningar och kraftrön. Att fäkta med svärd, kasta
spjut, hugga, skjuta medabåge, slunga, rida, simma, springa,
hoppa, klättra, brottas, åka på skidor, löpa på skridskor och
slå boll, voro de vanligaste kroppsöfningarne. Man öfvade sig
i att fäkta med svärdet i den ena och med spjutet i den andra
handen. Man lärde sig strida under stor och liten sköld,
parera hugg o. s. v Man vande sig vid att kasta tvä spjut på
en gång, att fånga fiendens spjut i farten och slunga det till¬
baka mot dess egare. Man hade “skyttebanor44, å hvilka man
öfvade sig i bågskjutning; och vunno många i denna idrott en
sådan färdighet, att de nästan alltid icke blott träffade målet
utan äfven genomborrade med sitt skott både pansar och
sköld 1). I konsten att simma voro nordmännen mästare.
44Den endast ansågs för en god simmare, som inom en kort
ut pilen; men denne hade hullingar och vid dem suto tågor af hj ertat,
några röda, andra hvita. När han såg det, sade han: ‘väl har konungen
födt oss, då jag är så fet om hjertrötterna/ Derefter lutade han sig bakut
och dog" (Olof den heliges saga, 247 kap.).
Ofvanstående jemte fierfaldiga andra exempel visa, att nordmännen
icke voro ömtåliga patienter. Icke en suck, mycket mindre en klagan,
undslapp deras läppar huru svåra p’ågorna än voro. Äfven då de erhål¬
lit banehugg, ville de knappast vidgå att de voro sårade.
1) Om Einar Tambaskjelfer, "Norges bäste bågskytt", heter det, att
han sköt hårdare än alle andre. Med en backekolf (pil) sköt han igenom
pn rå oxhud, som hängde lös på en ås (Olof den heliges saga, 20 kap.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
