Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
prakt, och smakfullhet, hvilket vi utan tvifvel böra tillskrifva
den lifliga beröringen med romarne“ 1).
Om klädedrägten under vikingatiden lemna oss sagorna
och fynden många upplysningar. Man hyser i allmänhet den
föreställningen, att våra förfäder gingo beständigt klädda i
“skinnpelsar och raggiga kläderu; men detta är ett stort miss¬
tag Prakt i kläder, vapen och husgeråd har nordbon alltid
älskat, icke minst under vikingatiden. Hvarje man egde van-
. ligtvis, utom sin vapenrustning, en hÖgtidsdrägt och en hvar-
dagsdrägt. Kläderna voro af ylle, lin, siden, skinn och pels-
verk. Männen brukade åtsittande benkläder (broekr), hvilka
knötos om benen 2). Dessutom omnämnas uhosor“, höga
strumpor, hvilka merändels voro af grå eller blå färg, samt
skor af läder, stundom silkessömmade eller guldbelagda. När¬
mast kroppen bars en skjorta af linne och öfver den samma en
åtsittande rock eller tröja kallad kjortel (kyrtill) hvilken synes
närmast hafva liknat en lång blus. Omkring lifvet bars ett
bälte, i hvilket knifven var fästad. Till öfverplagg begagnades
kappor eller mantlar af olika slag3), och hufvudet betäcktes
af en hatt eller mössa 4).
1) O. Montelius:-“Nordbons klädedrägt i forna dagar" (Förr och Nu,
III, sid. 546).
2) S. Sturleson: “Olof den heliges saga", 153 kap.
3) II. O. Hildebrand beskrifver efter S. Sturlesons “Konungabok"
de^sa öfverplagg på följande sätt: “öfverklädnaden kallades med ett
gemensamt namn öfverhamn (yfirhöfn) och tyckes i allmänhet hafva va¬
rit så lång, att man kunde, utan att röjas, derunder bära ett svärd, öf-
verkläderna voro af olika slag: skickja eller mantel (möttul), vesel eller
slagning, som ej hade ärmar (Magnus Barfots saga, 8 kap.), slödor (sloe-
dur), släpande klädnad af dyrbar pell, sörnmad med guld och försedd
med sidenband, hjup (hjupr) eller kasung (kösungr) äfven armlös, ibland
fodrad med skinn och då kallad skinnhjup, kåpa, i hvardagslag grå, vid
högtider af skarlakan, ibland fodrad med skinn (lodkapa) och då likty¬
dig med fäll, gråfäll, varfäll (feldr, grafeldr, vararfeldr), hekla, försedd
med kapuschon (grön). Särskildt omtalas en mantel med tyglar eller
band, hvarmed den tyckes hafva varit fästad om halsen (Magnus Blindes
saga, 16 kap.). Det synes hafva varit sed att slå eller draga upp flikarne
af skickjan (Magnus Erlingssons saga, 13 kap.; Konungaboken, II, sid.
338).
4) “Olof den heliges saga“ lemnar noggranna upplysningar om huru
en af Nordens småkonungar gick klädd år 1014.- Då Olof Haraldsson
efter 10 års vikingafärder återkom till Norge, styrde han färden till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
