Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Många nordmän uppträdde vid högtidliga tillfällen i dyr¬
bara och lysande drägter, i guldbroderade lifrockar af skarla¬
kan, öfver hvilka fladdrade dyrbara guldstickade kappor eller
mantlar, vanligtvis blå eller röda. Dessa öfverplagg samman-
fästades med knappar af guld eller med prydliga spännen af
samma metall eller af silfver. Rundt omkring midjan bars
ett bredt silfverbälte af konstnärligt arbete och på annen en
eller flera guldringar af ända till en half marks vigt. Om¬
kring halsen bars ofta en guldring, hvarjemte hufvudbonaden
var rikt broderad med guld. Värdet af en sådan högtidsdrägt
uppgick stundom ända till 20 marker guld. Lägger man här¬
till den praktfulla vapenrustningen, det guldbelagda svärdet,
det guldprydda spjutet, den med guld och silfver inlagda yxan
och den silfverbeslagna skölden, kan man bilda sig ett begrepp
om den prakt, som den tidens höfdingar och storbönder un¬
derstundom utvecklade i sin klädedrägtl). Att icke alla
Ringerike till sin moder Asta ock sin styffader konung Sigurd. Denne
gick då på åkern, hvarest säden skars och “så är sagdt om hans bonad",
säger Sturelson, “att han hade blå kjortel och blå hosor, höga skor,
bundna om benet, grå kappa och en vid grå hatt, url (enl. Hildebrand :
skärm; enligt andra öfvers.: flor) om anletet, staf i handen, upptill för¬
sedd med en förgyld silfverholk, i hvilken satt en silfverring". Då han
erhöll budskapet att hans styfson hemkommit, heter det vidare, att han
“satte sig ned och lät draga af sig skokläderna och satte på sina fotter
karduanshosor och band, och på dem förgylda sporrar, sedan tog han af
sig kåpan och kjorteln och klädde sig i pellkläder samt ytterst en skarla-
kanskåpa, omgjordade sig med ett smyckadt svärd, satte en förgyld
hjelm på sitt hufvud och steg å sin häst“. (Olof d. hel. sag. 31, 32 kap.)
Olof Ivyrres saga omnämner den lyx, som började råda i Norden vid
tiden omkring 1069. Den säger bland annat: “Då införde man yppig¬
het, hade prakthosor lerkade på benen; några spände guldringar om
benet, man hade dragkjortlar, snörade i sidan, med fem alnar långa är¬
mar, så trånga, att man måste draga dem med band och lerka dem upp
på axeln, höga skor helt silkessömmade och ibland guldbelagda. Mången
annan yppighet fanns då äfven“ (Olof Ivyrres sag. 2 kap.)
Eigils saga, Vatnsdsela sagan, Björn Hvitdaelaknappes saga, Mag¬
nus Erlingssons saga, in* fl. andra fornskrifter meddela upplysningar om
nordmännes klädedrägt. Man bör dock icke förglömma, att de isländska
sagorna upptecknades först ett par århundraden efter hednatidens slut.
Misstag hafva lätt kunnat insmyga sig i skildringen af en längesedan
försvunnen tids klädedrägt* Moderna vexlade dock icke så hastigt på
den tiden som i våra dagar.
1) Gunnar på Illidarenda bar en skarlakansnock med guldfransar
samt guldstickade handskar (Njals sag. 352 kap*) Endrid Ilbred, en rik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
