Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Nordens konungar, jarlar, “bönder och bonade män“ buro så
dyrbara liögtidsdrägter, som dem vi nu omnämt, faller likväl
af sig sjelft.
Hvardagskläderna af ylle och linne voro alster af den in¬
hemska konstfliten. Nordens qvinnor hafva från den äldsta
forntiden varit skickliga i att spinna, väfva och brodera. Spå-
naden skedde med slända. Tygerna väfdes i enkla väfstolar,
bestående af två stolpar som sammanhöllos i den öfre ändan
af väfbommen och i den nedra af en slå 1). Borderi hörde
till de nordiska tärnornas sysselsättning, och de prisades icke
ringa för sin skicklighet i denna konst. Att i guld och silke
sömma sin hjeltes bedrifter var den unga möns käraste göro-
mål. Broderiarbetena användes hufvudsakligen till “bonad“
eller prydnad å väggar och möbler 2).
Om fruntimmersdrägten meddela sagorna få upplysningar.
Vid högtidliga tillfällen bars enskarlakanskjortel, som samman¬
hölls med ett silfverbälte. Såsom öfverplagg omtalas blå och
bonde i Throndhjem, var på Olof Tryggvasons tid klädd i röd skarla-
kansrock, hade på högra handen en massiv guldring och på hufvudet en
guldbroderad silkeshufva omspänd med en guldkedja (Olof Tryggvasons
saga). Eigil Skallagrimsson fick en gång af en sin frände Arinbjörn i
Norge en fotsid kappa af siden ända nedtill försedd med guldknappar
(Eigils saga 60 kap.) Den beryktade röfvaren Arnliot Gellina (Arnlyt
gellina) bar under sina ströftåg i Jemtland (år 1027) skarlakanskläder
och guldsmycken samt "frid" hjelm och ringbrynja, med röd sköld och
ett smyckadt svärd vid sidan; i handen hade han ett stort guldbelagdt
spjut, hvars skaft var så tjockt att det fyllde hela handen (Olof d. hel.
sag. 151, 227 kap.). Strut Harald egde en praktklädning, som var värd
20 marker guld och den hatt, som han bar på hufvudet, var stickad med
10 marker guld (Jomsvik. sag. 11 kap.)
’‘‘Rikt och fagert hår var en prydnad för man som qvinna, och sitt
hår som sitt skägg ansade, kammade och putsade mannen med omsorg. Till
manlig skönhet räknades för öfrigt en hög, reslig växt, tjocka breda
skuldror, väldanade, proportionerade lemmar, ljusa, lifliga ögon och klar
hy. Man fordrade dessutom af maDnen värdighet i skick och åtbörder".
(Strinnholm: Sv. Folk. Hist. II sid 613).
1) Yidare upplysningar rörande denna sak meddelas af A. E. Holm¬
berg i “Nordbon under hednatiden" sid 270.
2) Ett för Nordens kulturhistoria vigtigt arbete af detta slag finnes
ännu (fastän mycket skadadt) i behåll; det är den ryktbara Bayeux-ta-
peten, enligt uppgift förfärdigad af Wilhelm Eröfrarens gemål omkring
år 1066.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
