Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dryckenskapens förderflighetj och sjelfva ” Havarnabk varnar
på det kraftigaste mot denna la-tl). — Hufvudmåltiderna
voro två, “dagvard” eller middag, vid hvilken man drack ett
visst mått öl, och “nattvard” eller aftonmåltid, då öl eller mjöd
icke mättes 2)
Nordmännen älskade präktiga gästabud. Älven då miss¬
växt och hungersnöd inträffade, höllo storbönderna sina "vejts-
loru, så länge de egde det minsta qvar af sin ärfda eller för-
världa engendom. Ingen ville vara sämst, då det var fråga
om gästabud. “Håg för kalasande”, säger en fornforskare,
“har städse varit en nordisk arfsynd, som dess värre lefver
ännu lika friskt som för årtusenden sedan Den der fornnor¬
diska tarfligheten var, såsom dygd betraktad, icke mycket pris¬
värd” 3). Det var icke blott vid de stora offerhögtiderna eller
vid konungens ankomst som präktiga gästabud anställdes,
hvarje anmärkningsvärd tilldragelse i bondens hem firades med
ätande och drickande, som varade från 3 till 14 dagar, och
voro någon gång ända till 1000 gäster samlade i gas"abods-
salen4) “och der fattades då icke glädje och glam och all slags
1) “HavamaP, Nordens äldsta vishetslära, säger, att man icke för
sämre vägkost med sig på resan än dryckenskap, ölet är för menni-
skorna icke så godt som männen tala, ty ju mera mannen dricker desto
mindre vet han till sig. Glömskans häger öfver ruset hvilar; han bort-
stjäl männens sans. Ity är ruset bäst att hvar man derefter sin sans-
ning finner,
2) Siurleson: “Olof deu hel. sag.“, 21 kap. Vid tal om de rätter,
som funnos på våra förfäders bord, fä vi icke glömma, att jagten var på
den tiden mera inbringande än hvad den är i våra dagar och att våra
förfäder voro skickliga jägare. De egde ock å tima fjäderfän, såsom
höns och gäss. Några af “storbönderna** och höfdingarne hade dagligen
hundratals personer vid sitt bord. Om en Erling Skialgsson (Skälgsson)
i Norge heter det, a’t han alltid hade 90 frälsemän vid sitt hord, men då
jarlarne voro i närheten hade han 240 eller flera. Dessutom hade han 30
trälar (Olof den hel. sag , 21 kap.).
3) llohnherg: “Norbon under hednatiden**, sid. 246.
4) Olof Paa hade 900 gäster vid sitt bord, d i han i 11 dagar drack
graföl efter sin fader. Till ett annat graföl som gjordes af Hjältesönerna
på Island kommo 1,200 gäster (Ladsela sag.)
Kalasernas antal förminskades visserligen m d kristendomens in¬
förande i Norden; men äfVcn under 14:do, 15:de och 16:de århundradena
höllos ovanligt stora gästabud i Sverige. Man kan ieke annat än för¬
vånas, då man läser, att till ett adligt bröllop under unionstiden åtgingo 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
