Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta tillsamman och drueko ur samma horn, hvilket kallades
att dricka “tvemänningt{. Vikingar drueko dock antingen
hvar och en för sig sj elf eller läto hornet gå hela laget omkring.
Drycken iskänktes och frambars af husets qvinnor, livilka ock¬
så kringburo vatten för tvagning före och efter måltiden. V id
arföl och om julen gjorde männen löften om blifvande brag¬
der, löften, hvilka måste oryggligt hållas. “Det var den tiden
sedvänja“, säger Sturleson, “når arföl hölls efter konungar
och jarlar, skulle den, som gjorde arfölet och skulle mottaga
arfvet, sitta å pallen framför högsätet till dess det s. k. Brage-
full (bägaren, som dracks till Brages, skaldegudens ära) in¬
bars. Då skulle han stå upp emot Bragefullet, aflägga ett
löfte och sedan, dricka ur hornet. Efter detta skulle man le¬
da honom upp i högsätet, fadren hade haft, och då var han
kommen till liela arfvet efter honom“ 1). Om julafton gjorde
inan, som vi i det föregående upplyst, löften under det man
vidrörde den åt Frej helgade galtens panna 2). Man drack då,
liksom vid andra gästabud, skålar till asagudarnes och till stu¬
pade hjeltars ära, man roade sig med lekar, musik och dans,
man berömde sig af sina bragder 3) eller anställde jemförelser
1) Sturleson: “Yngl. sag.“, 40 kap. Då Ingiald Illråda drack arföl
efter sin fader, stod han upp och gjoide det löfte, att han skullo Öka sitt
rike med hälften åt hvart och ett af de fyra väderstrecken eller också
stupa dervid. Samma natt lät han innebränna 6 fylkeskonungar, hvilka
kommit såsom gäster till hans arföl, och underlade sig deras riken. Jemf.
“Olof Trvggvasons sag.“, 39 kap.
2) Se sid. 87.
3) Vid ett gästabuud, som Röd den svenske gjorde för konung Olof
den helige och hans följe, berömde sig en af “att han förstod konsten att
tyda drömmar; en annan, att hau af en menniskas ögon kunde sluta till
hennes sinnesbeskaffenhet, karakter och förhållanden; en tredje, att in¬
gen båge fanns i landet, som han icke förmådde spänna; eo fjerde, att
han både kunde skjuta säkert, löpa på skidor och simma; en femte, att
när han stod vid rodret på eu liten farkost seglade han lika så fort långs
med landet, som ett annat skepp på tjugo åror; en sjettc, att hans vrede
aldrig förminskades, huru läng# än hämden fördröjdes; en sjunde, att
haa aldrig i någon fara ville svika sin herre; konung Olof sjelf berömde
ab att, når han en gång sett en man och fästat ögat på honom, kunde
han, efter huru långtid som helst, igenkänna honom, och vore detta, an¬
märkte han, något mycket vigtigt; biskopen räknade sig till förfjenst, att
han kunde sjunga tolf messor utan attbehöfva bok; Björn Stallare åter
ville helst lägga sig det till beröm, att han så förde konungens talan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
