Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
(mannjafnadr) mellan sina egna och någon af de närvarande
gästernas förtjenster och bragder 1). Hvar och en ville dä
gerna, såsom sagan säger, “hålla fram sig och sitt och ville
vara förmer än den andre“ 2). Dessa täflingar om företräde
födde ofta afund och hat, som stundom ledde till blodiga le¬
kar. Grästabuden slutade icke alltid fredligt 3). “Buller och
dryckenskap“, yttrade den nordiska Brynhild till sin älskare
Sigurd, “har varit mången man till sinnes smärta, somliga till
bane, somliga till ofärd“4).
Stundom höllos sammanskottsgillen (samburdaröl), till
hvilka hvar och en af gästerna sammansköto mat- och dryckes¬
varor 5), “ty det var männen en glädje att dricka många till-
tinget, att han icke aktade, om hans tal misshagade någon mäktig man.
Hvar och en anförde på detta sätt sin idrott, och man hade, tillägger sa¬
gan, mycken glädje och rolighet af detta glam (Raudolfs Thattr, Mullers
s. bibi., III.) Jemf. “Olof den hel. sag.“, 174 kap.; Strinnholm, II, sid.
603.
1) Sturleson: “Sigurd Jorsalafarares sag.“, 24 kap.
2) Dens. “Olof den hel. sag.“, 122 kap.; “Harald Grråfälls“ och “Hå¬
kan Jarls sag.“, 9 kap.
3) “’Man eger tillförlitliga traditioner huru t. ex. i Småland hust¬
rurna ännu in i yngre tider medförde ett lakan då de drogo till gästabud,
för att alltid hafva svepning i beredskap för sina män. Med mera san¬
nolikhet torde dock kunna antagas att detta linne medfördes till för¬
bindning af sår, hvilka ofta vankades i följd af den olyckliga s. k. bäl¬
tespänningen, som måste afgöra hvarje tvist, äfven den obetydligaste.
Denna bältespänning var ej egendomlig för Småland; den brukades
äfven annorstädes, der folklynnet var mera vildt, t. ex. i Telemarken i
Norge. Den var ett slags envig och tillgick på det sätt, att de tvistande
drogo sina vid sidan hängande knifvar, som alltid nyttjades vid målti¬
derna, och sporde hvarandra huru pass långt kallt stål man tålde. Allt
efter couraget afmärkte man då ett visst mått på knifven, till hvilket det
återstående af bladet virades med läderremmar. Med ett särskildt der-
till gjordt bälte af läder, prydtmed fransar och dylikt, som man ännu kan
se i Christiania museum, hopsnördes kämparne med hvarandra om mid¬
jan ; högra handen fattade nu knifven under det motståndaren med sin
venstra hand omfattade sin fiendes väpnade handlofve för att afböja
hugget, som vanligtvis träffade sidan, men sannolikt väl icke var så
farligt, som man vill föreställa sig. Detta var oek en slags gästabuds-
fröjd, men af nordisk art“ (Holmberg: “Nordbon under hednatiden"
sidd. 252. 253).
4) “Brynhildar qvida“, I.
5) Än i dag är det ett bruk i Sverige, att gästerna medföra matvaror
till gästabudsgården. Allmogespråket kallar dessa skänker för “förniug“
eller “forn“, som, enligt en forskares uppgift, betyder “offor“, “samman¬
skott^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
