Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
de flesta fall voro trälinnor, var deremot mera vanligt 1).
Barn, som med frillor aflades, voro visserligen fria, men egde
icke arfsrått till odaljorden2).
Nordmännens begrafningssätt synes hafva egt en obestrid¬
lig likliet med de klassiska folkens 3). Liken brändes eller
härom följande: “Enligt en annan uppgift var antalet på Haralds hust¬
rur och frillor större, hvadan Ragnhild svarade, att hon icke ville offra
sin jungfrudom, för att få trettiondedelen af den mäktigaste konung3
kärlek“ (Konungaboken, II, sid. 83), Sigurd Jorsalafararo äktade
en mö vid namn Cecilia, under det hans maka ännu lefde (Sigurd Jorsa-
lafarares sag., 40 (39) kap.) o. s. v. Dessa exempel äro dock endast un¬
dantag från den allmänna regeln. “Det vissa är“, säger Holmberg,
“att ingenstädes förekommer, att någon enskild person haft mer än en
hustru på samma gång“.
1) Med den katholska lärans införande i Norden, kom hela äktcn-
skapsväsendet i kyrkans händer, och kristendomens läror om äktenska¬
pets helgd inträngde småningom hos sjelfva folket; dock dröjde det ända
till medlet af 13:de århundradet, innan påfvarnes skarpa klagomål öfver
könens förhållande till hvarandra upphörde. Äktenskapet kom nu att
betraktas icke såsom en borgerlig, utan såsom en gudomlig inrättning,
och alla äktenskapsbrott lades under kyrkans domsrätt.
Att våra hedniska förfäder hade trälinnor till frillor, anse vi
mindre klandervärdt än de kristnes, de bildade amerikanarnes (i
sydstaterna), sammanlefnad med slafvinnor. I den skandinaviska Norden
blefvo barnen åtminstone fria; i den amerikanska Södern såldes de un¬
derstundom af sin egen fader till den högstbjudande — och detta i det
19:de århundradet!
2) “Från arf i det öfriga voro dock frillobarnen icke alldeles ute¬
slutna, och af mången fader tilldeledes dem äfren en större arfslott, då
närmaste arfvingar dertill gåfvo sitt samtycke“ (Strinnholm: II, sid. 549).
Derföre säges det äfven om lagman Folke, att han afskaffat frillobarns
arf (Frillubörn gengu ffra arvvi siuuin) Vestg. lag. IV, 14.
3) “Underlåtenheten att bevisa de döde den dem tillkommande äre-
betygelsen (“ta dikaia, ta nomima“, “justa facere“) var hos greker och’
romire en straffvärd gudlöshet. På samma sätt synas dylika för¬
summelser i Norden blitvit betraktade. Likasom anförvandterna hos de
förra borde tillsluta den aflidnes ögon och mun, för att gifva honom ett
lugnt och värdigt utseende, så var ock i Norden dylikt före3krifvet. Så-
som man i Södern vidare skulle tvätta liket och lägga det på en parad¬
säng, så brukade man i Norden göra dermed, insvepa det i linne och
stundom lägga det i kista. Såsom grekens och romarens lik efter denna
utställning brukade“utföras“ (efferri) med största pomp och ståt, så fick
också nordbons lik sin “utfård“ (fornnord. utför, grek. ekfora) “höfviskt
efter fordom sed“, med viss högtidlighet och lämpligt följe. Likasom i
Grekland och Rom, höll man också i Norden vid utfärden ett tal eller en
bon Öfver den döde. I den Homeriska tiden blefvo vidare de grekiska
liken brända, askan inlagd i en urna, som i jorden nedsattes, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
