Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
jordades obrända 1). Båda begrafningssätten synas hafva
varit samtidigt brukliga under den yngre jernåldern, ehuru
det ena varit mera allmänt i en, det andra i en annan del af
Norden 2). Då liket skulle brännas, ikläddes det präktiga
man Öfver liket uppkastade en grafbög, alldeles såsom i Norden skedde.
Efter slutet af sjunde århundradet föro Kristus blef det hos grekerna sed
att högsätta liken obrända, hvarefter båda begrafningssätten voro lika i
bruk, dock så att det senare, såsom mindre kostsamt, föredrogs af do
fattigare. Romarnes äldsta begrafningssätt skall varit att nedlägga liken
i en sarkofag och nedsät a denna i murade eller med sten utlagda graf-
kamrar. Först Sulla skall hos dem infört seden att bränna liken. Efter
denna tid, säge3 det, blefvo båda begrafningssätten lika vanliga. Äfven
romarne brukade vid likens förbränning slå askan i urnor, som sedan
fingo plats i columbarier eller cinerarier, grafnicher af olika storlek i
grafkamrarne och katakomberna. Urnorna voro af bränd lära, alabaster,
porfyr, glas, brons, stundom af ädel metall; på bålet kastade romarne
salfvor, rökelse, husgeråd, smycken och vapen, liksom i Norden egde
rum“ (C. F. Wiberg: “Do klassiska folkens förbindelse med Norden",
sid. 63). Nämde författare anger såsom sin öfvertygelse, “att några af
dessa likheter böra förklaras ur nordbornes med de klassiska folken ge¬
mensamma indo-europeiska ursprung, andra åter ur Nordens mer eller
inindie omedelbara beröring med den klassiska Södern".
1) Skandinaviens urinnevånare, stenåldersfolket, jordado sina lik
obrända i grottlika stenbyggnader, som fått namnet "gånggrifter" eller
"halfkorsgrafvar". Eronsåldersfolket biukade icke heller bränna sina.
döda, utan jordade dem i stenkistor, hvilka sedan doldes i jordkullar.
Först under den s. k. yngre bronsåldern började liken brännas (0. Mon-
telius: “Lifvet i Sverige under hednatiden", sid. 27). Hvad nordmän¬
nens begrafningssätt angår, påstår Sturleson, att en "bränneålder" före¬
gick “högåldern" (Föret, till “Konungasagorna"). Fynden i Nordens
grafvar utvisa dock, att jordande var ett mycket vanligt begrafningssätt,
ehuru icke det eoda, under den äldre jernåldern. Under den yngre jern¬
åldern var deremot likbränningen det vanligaste begrafningssättet i Sve¬
rige och Norge. Från slutet af 9:de århundradet var jordande åter mera
allmänt i Norge och på Island (II. 0. Hildebrand: “Konungaboken, I,
sid. 323).
Bruket att bränna liken infördes, enligt Ynglingasagan, af Oden.
"Han böd, att alla döda män skulle man bränna och bära å bål med deras
egendom, ty, sade han, med dylika skatter skulle en hvar komma till
Valhall, som han hade mod på bålet; det skullo han ock njuta, som han
sjelf hade i jord grafvit; men askan skulle man kasta i vattnet eller gräf-
va ned i jorden. Efter gäfvo man skulle man göra hög till minne, men
efter alla de män, hos hvilka något mannavärde var, skulle man resa
bautastenar (bötastenar), och hölls denna sed länge" (Yngl. sag. 8 kap.).
2) "Uti Sverige synes jordande vara karakteristiskt fördenäldro
jernålderns stammar, utom i Bohus län och i de nordligare trakterna t. ex.
Uppland" (H, 0, Hildebrand). På jutska halfön brändes liken, på Se-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
