Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - II. Vinlandsfärderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
att göra; och anse de derjemte, atr. lagbrott skett till deras ska¬
dad Gudleif sade då: “Om ödet förunnar oss att komma till
baka till vårt fosterland, hvem skola vi då säga har skänkt
oss denna frihet?a Mannen svarade: “Derom underrättar jag
eder icke, ty jag önskar icke, att mina fränder och fosterbrö¬
der skola göra en sådan resa hit, som I skullen hafva gjort,
derest I icke haden njutit godt af mitt bistånd; men nu är
min ålder så långt framskriden, attjag kan hvar timma vänta,
att ålderdomen skall ända mina dagar3 tal; och om jag kunde
lefva an en tid, så finnas häi mäktigare män än jag, hvilka
skulle unna utländingar, som komme hit, liten fred, ehuru
dessa män icke äro här i närheten, hvarest I landaden“.
Derefter lät den gamle mannen utrusta nordmännens skepp
och vår hos dem, till dess de afseglade. Innan de skildes, lem-
nade han en guldring och ett godt svärd till Gudleif och sade
till honom: “Om ödet förunnar dig att komma till Island,
skall du bringa detta svärd till bonden Kjartan på Frodå,
men ringen till hans moder Thurida“. Gudleiffrågade: “Hvem
skall jag säga sänder dem dessa dyrbarheter ?“ Derpå svarade
den gamle mannen: “Säg, att den sänder dem, som var en
bättre vän till husfrun på Frodå, än till hennes broder, goden
på Helgafell; men om någon tycker sig veta, hvem som egt
dessa dyrbarheter, så säg dessa mina ord, att jag råder hvar
och en att icke draga till mig, ty det är en farlig färd, när det
icke går så lyckligt vid landningsstället, som det gått eder, ty
detta land är afen vid utsträckning och har endast få hamnar
och på alla ställen kunna utländingar vänta ofred, när det icke
går så lyckligt som det gått eder“.
Derefter afseglade Gudleif och hans män; och kommo de
sent på hösten till Irland och voro i Dublin under vintern.
Sommaren derefter foro de till Island, och Gudleif lemnade
Thurida och Kjartan de dyrbarheter, han i det obekanta landet
emottagit. Man ansåg då för visst, att den man, som sändt
dem, icke varit någon annan än Björn Asbrandsson.
Af ofvanstående berättelse, hemtad “ur en af Islands till¬
förlitligaste sagor“l), framgår, att en nordman var för 800
I) Strinnholm: “Sv. Folk, Hist,“, II, sid, 276.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
