Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Så blef det också, — min lott föll ut bland de
sista. Titov kunde först inte tro på min tur och
skrattade sedan bistert.
»Sannerligen tycks du inte ha Gud på din sida!»
Jag teg, men var mera glad, än jag kunde säga,
— för mig betydde detta frihet från allt, som
tyngde mitt sinne, först och främst från min kära
svärfar. Hemma blef det stor glädje, Olga på en
gång grät och skrattade och berömde och smekte
mig, som om jag slagit ihjäl en björn.
»Gud vare lofvad», sade hon, »nu kan jag dö
lugn!»
Jag skrattade åt henne, men blef själf ängslig,
ty jag kände, att hon trodde på sin död, och
förstod att denna tro är olycksbringande, — den
förstör lifskraften hos människan.
Tre dagar därefter började förlossningsarbetet.
I två dygn led hon förfärliga plågor, och på det
tredje dygnet dog hon, efter att ha nedkommit
med ett dödfödt foster, dog, som lion intalat sig,
min dyra älskade.
Hennes begrafning minns jag icke, ty under en
tid var jag både blind och döf.
Titov väckte mig — det skedde på Olgas graf.
Jag ser honom ännu stå där lutad öfver mig, se
mig in i ansiktet och säga:
»Ja, Matvej, för andra gången träffas vi nu
bland de döda; här föddes vår vänskap, här skulle
den åter kunna befästas — — —»
Jag ser mig omkring, som om jag för första
gången kommit hit till jorden, — regnet droppar,
dimman sveper sig kring de nakna träden och
korsen på grafvarne. Allt är utplundradt, klädt
i kyla och fukt, och man kan inte andas, ty regnet
och dimman ha liksom uppslukat all luft.
Jag säger till Titov :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
