Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
trampa blindt ner allt lefvande på sin väg, förstå
Guds namn, men ha ingen kärlek till honom och
lia inte förmåga att vilja något. Endast en sak
intresserar dem, — att inge andra människor sin
egen rädsla, så att dessa skola vänligt taga emot
dem och undfägna dem.
Men de närma sig inte människor, därför att
de längta att smaka deras honing, utan för att i
deras sinne drypa sin egen förruttnelses gift.
Egenkära äro de och oblyga i sin uselhet, och häri
likna de dessa lemlästade tiggare, som vid
kyrkliga processioner sitta utmed vägkanten, blottande
sina sår och lyten för att väcka medlidande och
få sig en slant,
Så gå de och gå och försöka öfverallt utså
orons mörka säd, stöna och sucka och vilja höra
ett annat stönande till svar, men rundt omkring
dem reser sig den höga vallen af anspråkslöse
sökare efter Gud, och den mänskliga sorgen
flammar i skiftande färger.
Där var till exempel den unga lillryskan, som
kom med anmärkningen om den stoppade pungen.
Hon gick och teg med sammanbitna tänder,
hennes bruna ansikte var strängt, och ögonen lyste
af vrede. Frågade man henne om något, så
svarade hon hvasst, som om hon skar med en knif.
»Du skulle inte förskansa dig emot mig, kära
vän», säger jag, »utan säga mig din sorg, så blef
det kanske lättare för dig!»
»Hvad vill ni mig?»
»Jag vill dig ingenting, var inte rädd!»
Hon flammade upp.
»Jag är inte rädd, men det är mig vidrigt!»
»Hvarigenom är jag vidrig?»
»Hvarför är ni så efterhängsen? Jag skriker
på hjälp!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
