Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
inte på liögra örat. Då var det en fältskär, som
kom mig till hjälp, signe honom ...»
Han ville tydligen säga Guds namn, men
hejdade sig, drog sig i skägget och småskrattade.
Jag tyckte att det låg något barnsligt i detta,
och hans ögon glänste också på ett barnsligt vis,
okonstladt och förtroendefullt.
»En präktig karl. Han fick syn på mig, —
Hvad är det åt dig? Kan väl detta kallas för
ett mänskligt lif? säger jag. Man skall ha sin
del af allt, svarar han. Men vet du hvad, Peter
Vasiljev, säger ban, jag skall taga och lära dig
nationalekonomien. Och det gjorde han. I början
begrep jag ingenting, men så med ens förstod jag
allt detta dagliga och evinnerliga elände.
Jag-höll på att bli tokig af glädje, — aha, ert pack,
skrek jag. Det är så med vetenskapen, den går
upp för en med ens, i början hör man bara nya
ord, men sedan kommer ett ögonblick, då allt
plötsligt klarnar och går i lås. Och det
ögonblicket — människans verkliga födelse, — det
ålund er bart.»
Hans ansikte strålade, ögonen logo mildt och
han nickade åt mig, sägande:
»Det väntar dig.»
Det var roligt att se på honom, — det
barnsliga draget framträdde allt starkare. Och en viss
afund kände jag också.
»Två tredjedelar af mitt lif har jag lefvat som
ett arbetsdjur. Nå, det gör ingenting, jag
försöker taga igen den förlorade tiden så mycket
jag kan. Men jag är inte snabbtänkt af mig.
Förståndet fordrar öfning, lika väl som händerna.
Men mina händer är kvickare än mitt hufvud.»
Jag ser på honom och tänker:
»Hvarför äro dessa människor inte rädda för
att tala om hvad som helst?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
