Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller dumt — pang, just då den sista dörren öppnar
sig och intet hindrar mitt förstående — då vill
jag vinka adjö!
Tro nu inte, kära bror, att detta är
sentimentalitet och fött av någon tillfällig slöhet, nej,
tvärtom!
Mellan Grundkallen och Måsskäret simmar en
vikarsäl. I den grova sjön ser han oss icke förrän
på ett par båtlängders håll, gör ett kast och dyker,
jag skulle vilja kunna klara samma situation som
han. Men han klarar nog inte min situation, och
vi kunna vara jämspelta.
Nu är solen nere sedan en stund. Klipporna
äro mörkvioletta mot väster och skogens silhuett
är mäktig, havande, tung av färg. Den gömmer
svällande kottar och saftiga barr, röda rävar och
bruna harar, och dess kyliga doft slår tung av
liv mot mitt ansikte. Sådant kallas på konstspråket
mystik, och de som tala konstspråket kalla det
mystik, därför att de inte förstå hur det hänger
ihop eller över huvud taget hur något hänger
ihop.
Just då vi göra slag för att komma in i
posthamnen, kommer jag ihåg två verser ur Iliaden,
som påminna mig om livet ute på sjön bland
kobbarna och grunden. Jag håller på de verserna,
ty de bilda tillsammans ett onomatopoietikon som
målar: — förlåten, alla som inte sysslat med det
språket, men jag slutar strax:
ν͗χν͂, ω͑ς ὅτε χῖμα πολυφλoίσβoιo ϑαλάσσης
αἰγιαλῷ μεγάλῳ βρέμεται, σμαραγεῖ δέ το πόντος
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
