Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnet av en hare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försjönk i meditationer. Så lyfte han något litet på
sitsen och uträttade sitt ärende.
Men i detsamma hördes det långt borta bland
talltopparna: knorr-knorr, knorr-knorr. Nu var
morkullan här, jag reste mig upp och haren tog
ett jätteskutt. Skottet gick, ja, till och med båda,
ty högerpipans tog visst inte ordentligt, och jag
hörde morkullan slå i ett träd nere i kärret.
— Den hittar jag aldrig, var min tanke, men
jag hittade den. Och följande den gungande
kärrstigen var jag snart inne på trädan, från vilken
vägen går till min egen skogsgrind.
Under det jag gick där och visslade förnöjd
över det lyckade skottet, gingo tankarna tillbaka
till haren och från den ännu längre tillbaka till
min första hare.
Det var en vinterdag långt nere i Småland
och jag var student på vandring med ett
målarskrin i ena och en knölpåk i den andra handen.
Framför mig låg en mils landsväg.
Långt borta i den stilla luften hörs ett drev
och flingorna falla så där homeriskt sakta och
glest, som ni minns från en bild i Iliaden.
Drevet kommer närmare, allt närmare. Så
tystnar det alldeles i vägkanten. Två hundar nosa
i vägen, resa borst åt mig och försvinna igen i
skogen. Allt blir tyst.
Men det lilla jägarfröet i mig började svälla.
Vägen gick käpprak en mycket lång sträcka
framför mig och jag hade hela tiden jag hört drevet
noga observerat den. Intet djur hade passerat.
Hundarna hade tappat alldeles i diket, ty där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
