Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. I gästabudssalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick ett uttryck åt hans ansikte, som gjorde dess nedre del
öfverensstämmande med dess öfre. Det var vidrigt att se på
detta ansikte.
»Hvad de fem männen beträffar», sade han, »så är det
vid det här laget väl bestäldt med dem. Du skall själf få
se det, när du drager härifrån, och så kan du bäst återföra
mitt svar till Engelbrekt.»
Svennen såg med en frågande min på fogden, och det
var som om hans kind bleknat, när han såg dennes vidriga
leende och lömska blick. En blixt af vrede ljungade ur hans
öga, och han grep ofrivilligt med vänstra banden om fästet
till det korta svärd, som hängde i bältet vid sidan.
»För sent?» var det enda, han kunde frampressa öfver
sina läppar.
»Som du säger, för sent», var fogdens iskalla svar, »och
du kan tillägga den hälsningen från fogden öfver Västmanland
och Dalarne, att han gärna såge sig för framtiden befriad
från sådana bud, som du i dag medfört från Engelbrekt.»
Därvid vände sig fogden åt andra sidan af rummet.
Svennen tycktes kämpa en svår kamp med sig själf.
Det såg ut, som om han velat slunga sin förbannelse öfver
den grymme fogden, eller som om han velat störta fram med
draget svärd, — men han blef snart herre öfver sig själf.
»Jag skall riktigt framföra er hälsning, fogde ... den
lärer icke komma för sent fram!»
Och svennen lämnade den stora salen, åtföljd af fogden
Johan Wale.
Under samtalet mellan Jösse Eriksson och Herman hade
Agnes närmat sig sin fader, liksom om hon sökt hans skydd
för den fasa, som blotta föreställningen om de fem böndernas
öde uppväckte i hennes själ. Krampaktigt tryckte hon faderns
hand, när hon fick höra att all räddning var omöjlig.
Hennes blick, när hon såg på den stolte ungersvennen,
som talade så frimodigt inför den mäktige fogden, var den
bästa tolken för det lifliga deltagande, hvarmed hon följde
samtalets gång. Hennes kind var än röd som blod, än hvit som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
