Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af otvetydigt förakt, och under mannens hopdragna ögonbryn
samlade sig ett moln, hvarur man hvarje ögonblick kunde
vänta att se en ljungeld frambryta.
Sedan sorlet och böndernas rop tystnat, steg den ståtlige
mannen från den plats, han dittills intagit, och det blef åter
ljudstilla, endast afbruten af ett och annat bloss, som
sprakade till. Alla lyssnade med spänd uppmärksamhet på hvad
mannen skulle säga, en hvar kände inom sig, att en viktig
stund var inne, och att bergsmannens ord skulle blifva
afgörande.
»Redlige dalamän, hjärtans käre bröder och vänner»,
började han med en mäktig stämma, som dock var märkbart
darrande, men som just därför gaf den rätta färgen åt hans
ord, emedan den så bjärt bröt af emot hans kraftiga hållning
och stolta skick, »voro vi tio år tillbaka i tiden, sutte jag
som den rike bergsmannen på mitt hemman vid Plogans
strand, då skullen I ej funnit mig tveka i svaret på edert
tal. Men de tio åren hafva förändrat mycket, och Belgsting
är ej mera hvad han fordom var. Först vill jag nu säga det,
och läggen märke till mina ord, Mårten Skrifvare far med
osanning, då han säger, att jag icke är hans faders baneman.
Jag är det, han föll för denna min hand och störtade ned i
min grufva ...»
Här stannade bergsmannen i sitt tal, som om han behöft
samla sina tankar.
»Funnes lag och rätt i våra bygder», fortfor han sedan,
»så vore jag väl därför icke en fredlös man, icke heller är
jag det annorledes än inför fogden och hans anhang. Men
såsom det nu är, lefver jag dock med mitt folk en stigmans
lif, och förer jag ock stigmannens vapen endast mot landets
och lagens fiender, så må det väl mildra domen en gång öfver
Belgstings minne, men höfvidsman för Dalarnes frie män, det
kan icke en stigman blifva. Haf tack, fromme fader», härvid
vände han sig till munken, på hvars gråa skägg man
kunde se något fuktigt glänsa vid skenet från blossen, »haf
tack för det ord, du sade till männen. Det var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
