Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att nu hafva funnit rätta vägen för ungersvennens räddning.
Då stack åter hennes kärlek upp sitt hufvud, denna kärlek,
som måste döljas som en helgedom för hela världen. Nej,
nej, icke kunde hon omtala den för sin rike, ansedde fader.
Han var ädel och god, men aldrig, aldrig skulle en så
obetydlig yngling, som Herman Berman, inför hans ögon vara
värdig hans dotter. Nej, nej! Icke heller var det möjligt
under dagens lopp att få rå om fadern så lång stund, som
behöfdes för att kunna, utan att på något sätt röja sig,
meddela hvad som var nödvändigt.
Och likväl måste ynglingen räddas!
Redan var skymningen inne. Hon kunde från
fogdegården se, huru ljusen och facklorna tändes i byggnaden där
bredvid kapellet uppe på höjden på motsatta sidan af
strömmen, och där låg gillehuset, som man sagt henne. Hennes
oro steg till sin höjd, och ingen, ingen, som hon kunde
anförtro sig till, ingen, som kunde rädda den modige, den djärfve
ynglingen, han som så oegennyttigt var färdig att offra sitt
lif för hvarje lidande man eller kvinna, han som räddat
henne själf från en fara, kanske förfärligare än döden. Ty
hon anade nu, att bortröfvandet ur Jätturvallsgrottan stod i
sammanhang med fogden Johan Vales tal om sin hjärtans
kär, hos hvilken Herman höll på att uttränga honom.
Hon kastade sig på knä framför den heliga jungfrun,
hon genomfuktade sammetshyendet med sina tårar — men
madonnan steg ej ned från sin plats, hennes hjärta var hårdt
som metallen, hvaraf hennes bild var förfärdigad.
Då genomlyste en blixt hennes själ. »Jag vill rädda
honom själf!» stod med ens för henne, såsom det enda, men
på samma gång det bästa medlet. Och tårarnes flöden
upphörde, fast ögat brann i låga och hjärtat slog feberhett.
Hon gick in i det inre rummet, där fru Richissa befann
sig. För henne var det klart, att något ovanligt var på färde,
men alla hennes frågor blefvo obesvarade.
»Det är intet, alls intet, fromma moder», svarade Agnes,
»min häst har skyggat liksom din där vid busksnåret, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
