Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds moder vet, om jag kan få makt med honom, det är allt.
Fråga mig icke mera, jag kan icke besvara dina frågor.»
Och därmed föll hon den gamla frun om halsen och kysste
henne.
Det var nu, som grefven hördes inträda i det yttre
rummet. Fru Richissa gick ut; snart hörde hon äfven sin fader
aflägsna sig, och hastigt kastade hon öfver sig en vid kappa
med vidhängande hufva och skyndade ut.
Ännu en gång kastade hon sig ned för Mariabilden. När
hon reste sig upp, genombäfvades hon af en helig rysning.
Hon sträckte sig upp och kysste bilden. Därpå kastade
hon öfver sig hufvan, insvepte sig i kappan och öppnade
dörren.
Den långa gången var tom. Hon såg sig om åt alla sidor,
och så ilade hon lätt som en skugga fram förbi de många
dörrarna och utför trappan. Framför dörren till borgstugan
hörde hon svennerna skämta och högljudt skratta. Hon
skyndade där förbi.
Snart stod hon nere på gården. Där stodo längst bort
fogdens hästar, och det var, som om någon sysslat där nere
vid dem.
»Ett djäfvulsväder för den, som skall ut i natt», hörde
hon en stämma säga, och hon igenkände Ruprechts röst.
»Fogden får väl betala ridten», hördes en annan svara.
»Detta är bästa gångaren i fogdens stall!»
Mer uppfångade hon icke. Stormen hven och slet sönder
den täta molnmassan, så att en och annan blek strimma af
månen började glänsa öfver den våta marken. Men Agnes var
känslolös för allt, och hennes krafter tycktes tilltaga med
hvart steg, hon aflägsnade sig från fogdegården.
Så kom hon öfver bron och ilade stigen fram till det
lilla kapellet och gillehuset, som låg där bredvid.
Hon steg uppför trappan, men hon märkte icke de båda
eldkolen, som glödde vid stenfoten och som Engelbrekt och
Herman varsnat. Hon klappade sakta på dörren. Ingen hörde
henne. Skulle hon öppna dörren och stiga in och kalla ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
