Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var prydd med silfverkedjan, »och detta vårt ord skall
du framföra till fogden. De arma kvinnorna, som dessa goda
män, Hans Djäkn och Peder Ulfsson, räddat undan en ond
bråddöd, de skola i Guds namn från Ornäs återvända till
sina hem, och kungens skatt med dem, fast forslad af dessa
Hans Djäkns dragare. Ty dem, som I kallen så, de äro
människor, och kungens skatt, den kalla vi för röfvadt gods, och
om annorlunda förhåller sig, så skall det med ärliga mäns ed
på tinget blifva bevisadt, som lagen säger. Till dess går jag,
Engelbrekt Engelbrektsson, i borgen för både dragare och skatt.»
»Och jag äfven», tillade efter hvarandra Hans Djäkn och
Peder Ulfsson, och ett sorl af tillfredsställelse genomlopp alla
de närvarande.
»Ser du, sven», återtog Engelbrekt, »där har du vårt ord
till fogden; drag nu dina färde.»
Svennen vände sig för att gå. Det var en ståtlig gestalt,
och hans anletsdrag voro behagliga, men i hans öga låg något
bakslugt och ondt, som väckte misstro och afsky. Engelbrekt
såg skarpt på mannen. Det såg ut, som om han forskat bland
sina minnen, hvar han förut sett detta ansikte. Plötsligt
klarnade hans blick, och han gick fram till svennen, hvilken
nu stod omgifven af de andra knektarna.
»Magnus!» sade Engelbrekt och fattade silfverkedjan, vid
hvilken hängde ett litet smycke af guld, »Magnus ... hur långt
vill du rasa i blindhet? Mycket är brutet, men ännu icke
allt ...»
Svennen såg upp på Engelbrekt med en blick, hvari
bestörtning och vrede stredo om väldet. Men innan Engelbrekt
hunnit afsluta meningen, ryckte han sig lös och störtade som
ett vildt djur bort ifrån gården, åtföljd så småningom af de
andra knektarna.
Ett drag af smärta stod att läsa i Engelbrekts ansikte,
när han med blicken följde den bortilande, och stod kvar där
ännu, när han följde Hans Djäkn in i dagligstugan. Nu fick
han fullständigt reda på allt, som timat alltsedan
Ornäsherrens hemkomst: de båda ryttarna, som haft så brådtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
