Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt vände sin häst och red sakta vägen fram.
Det blef alldeles tyst i kretsen. Ture Turesson hviskade ej
mera och själfve Nils Stensson såg tankfull ut. Det var som
om en osynlig hand hållit dem tillbaka. De riddare, som
tillslöto vägen för Engelbrekt, öppnade kretsen, så att han
obehindradt kunde rida fram.
Och så länge han kunde synas, fortsatte den lille mannen
med de breda skuldrorna och de blixtrande ögonen sin ridt
fot för fot. Man såg honom blott lägga armarna i kors öfver
bröstet och luta hufvudet något framåt, och riddarne, som
öppnat kretsen för honom, tyckte sig hafva hört liksom en
suck, just som han red förbi dem.
»Nej, nej, gode herrar och fränder», utbröt plötsligt
riddar Nils, »jag tror den gode mannen förhäxat oss alla, och
vi hade dock eder midt ibland oss, fromme fader!»
Härvid uppgaf han sitt vanliga skratt, ehuru en hvar,
som ville lägga märke därtill, dock lätt kunde finna, att det
var framtvingadt. Biskop Tomas sade intet. Han tycktes
helt och hållet försjunken i sig själf. Slutligen rätade han
upp sig och sade:
»Tiden lider och vi hafva en god timmes väg till
Skälnora, låtom oss fortsätta.»
Och hela skaran drog å stad, tagande af på en sidoväg
åt vänster, och man kunde snart höra, huru sinnesstämningen
så småningom återtog sin liflighet och munterhet.
Men ännu dröjde kvar på vägen biskopssvennen, och
ännu när de sista ryttarna försvunnit bakom träden på
sidovägen, satt han där, med blicken vänd åt det håll, där den
lille ensamme mannen försvunnit, fast denne långt före detta
upphört att vara synlig. Plötsligt sporrade han sin häst och
sprängde af i samma riktning. Några ögonblick därefter var
han vid mannens sida.
Engelbrekt stannade, när han hörde ljudet af den
annalkande, och han såg förundrad gossen stiga af hästen och till
fots närma sig. Gossens panna var fri och öppen och hans
kind brann blodröd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
