Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan Engelbrekt talade, tystnade så småningom de
kringstående herrarnes tal och allas blickar fästes på honom. Det
var, som om i själfva hans stämmas klang legat något
tilldragande. Hans uppträdande liknade en af dessa forntidens
barder, hvilka kommit att sjunga sin sång på en melodi, som
man långt för detta hunnit glömma, men vid hvars tonfall
dagens meningslösa sorl tystnar.
I enkla, men kraftiga drag skildrade Engelbrekt lifvet
där uppe i den aflägsna vrån af konung Eriks riken, där
ständigt hårda mannapröfvande strider måste kämpas mot en
oblid natur, men där tillika ett kraftfullt släkte växte, som
kunde fördraga allt, hunger och fattigdom, utan att knota,
utan att klaga, manligt böjande sig under Guds mäktiga hand.
Allt detta var dock ett intet mot den nöd och det elände,
som nu rådde bland detta folk. Engelbrekt skildrade
därefter lika frimodigt, hvaruti denna nöd bestod, och omtalade,
huru godtyckligt konungens fogdar gingo till väga.
»Detta folk, herre konung», så fortsatte han och afslutade
sitt tal, »som kan bära den tyngsta nöd utan att klaga, som
kan lida outsägligt in i bleka döden för den, som kommer
det till mötes i kärlek och tro, detta folk har blott en enda
skatt, som det icke låter taga ifrån sig — och det är lagen.
Lagen är för bonden en källa med friskt vatten, hvarur han
dricker sig till lif och hälsa. Men denna källa får icke
grumlas, hon måste afspegla i sin klara våg Guds himmel,
hans stränga rättfärdighet. Nu är källan upprörd ända till
botten, bonden kan ej mera dricka ur henne, och det är eder
fogde, det är Jösse Eriksson, som begått detta nidingsdåd.
De fattiga män af Dala bedja eder därför, herre konung, för
Guds skull, att I skiljen dem från Jösse Eriksson.»
Liksom när mörkret hvilar öfver vattnet och
morgonrodnaden uppstiger, hvarje liten våg så småningom träffas
af hennes strålar och en stund glittrar i ljus, så var det ock
här med konungen och hans herrar. Hvarje öga
återspeglade en liten del af det ljus, som den lille, djärfve mannen
vågat kasta öfver förhållandena på samhällets djup. Men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
