Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till hvilken några trappsteg ledde upp. Vid sidan af
konungens stol, ehuru något bakom, befann sig en annan, som var
bestämd för konungens syskonbarn, hertig Bogislaus af Pomern,
hvilken för tillfället befann sig hos konungen. Så väl
fotställningen som trappan och golfvet voro i denna del af salen
täckta med rödt kläde och väggarna voro behängda med
dyrbara, virkade tapeter.
Konungen och hertigen, äfvensom en mängd herrar, bland
hvilka voro många, som Engelbrekt igenkände sedan
föregående aftonen, uppfyllde denna del af rummet. Konungen
tycktes hafva mycket att säga hertig Bogislaus, och de öfriga
herrarne fortsatte ett lifligt samtal, sedan de med en flyktig
blick granskat den inträdande lille mannen. Blott den gamle Erik
Krummediks öga blickade allvarligt den inträdande till mötes.
Allt detta gjorde dock intet intryck på Engelbrekt. Med
den frie mannens medfödda värdighet i hållning och skick
gick han fram mot konungen och hälsade. Denne tycktes till
en början knappast fästa någon uppmärksamhet vid honom;
men allt som han kom närmare, afstannade samtalets ifver,
och konungen kastade nådigst en blick på den bugande
mannen. En ton af likgiltighet låg dock ännu i blicken, och ett
drag kring munnen tycktes gifva till känna, att han fann
hela tillställningen odräglig och önskade snart blifva befriad
från alltsamman, men först af allt från det, som den okände
mannen kunde hafva att andraga.
»I kommen långt norr ifrån, Engelbrekt Engelbrektsson,
hvad viljen I?» sporde konungen med en i ögonen fallande
vårdslöshet, medan han med vänstra handen satte svärdet
till rätta.
»I sägen det, nådige herre, och Gud och Sankt Erik
konung gifve, att I villen med tålamod höra det ärende,
hvarför jag dragit hit neder ... I veten det väl, att glada
budskap komma sist till konungens gård, nöden och eländet
trängas i hans portar, för att inför honom utgjuta sin klagan.
Det är också mitt ärende till eder. Jag kommer från folket
där norr om Dalälfven som dess sändingebud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
