Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinne och en kraftfull vilja. Se, Kerstin, jag vill taga eder
med mig, både du och Cecilia skola finna skydd under mitt
tak ...»
»Nej, nej», afbröt den gamla, medan ett par tårar skymde
hennes blick, »slikt lärer aldrig hända. Cecilia älskar kungen,
hon offrar för honom allt, och den smälek, hon i denna dag
fått lida, skall fästa henne ännu mera vid honom.»
»Och konungen?»
»Han älskar äfven henne, och kanske hade hon, om hon
så velat lyda mitt råd, nu varit konung Eriks drottning.»
»Så månde du med skäl sörja, Kerstin ... Att en
människa felar, det kan jag lätt fatta och förlåter gärna, men att
hon icke vill ångra och bättra sitt fel, det förstår jag ej.
Dock väl med den saken, Cecilia har bedt mig komma för
att mottaga en hälsning till hennes far. Icke är jag rätte
mannen därtill, ty Erik och jag hafva icke på månget år
talat ett ord med hvarandra, och när det sist skedde, ville
han icke lyssna till mig, utan vek bort, som om han sett
ett ondt spöke. Dock vill jag taga hennes hälsning med mig,
måhända skall den dagen komma, att jag kan framföra den.»
»Tack Engelbrekt, du är dock den samme som fordom,
du drager dig ej tillbaka för synderskan! Men hvad är det
för tal, du låter mig höra om min broder och dig. Väl vet
jag, att han ej mera är en rik man, att han till och med är
biltog och lär lefva som stigman där uppe i skogarna, men
hvad vållar osämjan mellan eder, därom vet jag intet ...!»
»Det är också en kärlekshistoria», svarade Engelbrekt, i
det ett leende, fullt af vemod och deltagande, hvilade på hans
läppar. »Hans andra dotter, din namne, Kerstin, var på väg
att gå samma öde till mötes, som Cecilia. Hon räddades väl,
men ...»
»Tala, tala, Engelbrekt, mitt hjärta skälfver af fasa!»
»Kerstin förlorade sitt förstånd och Engelbrekt sin
barndomsvän.»
»Arme, arme Erik», snyftade Kerstin, i det hon betäckte
sitt vackra ansikte med sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
