Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag kan ej skilja mig från Cecilia», sade hon med en
stämma som darrade af rörelse, »och Cecilia skall aldrig, hören
I det, Engelbrekt, aldrig lämna konung Erik. Det har hon
i arf från fader och farfader, att hennes vilja är oföränderlig,
och ofta synes hon mig i själfva sin förnedring kunglig. Gud
och den heliga jungfrun förlåte henne för hennes kärleks skull.
Men tiden skyndar», tillade hon, »och ögonblicken äro
dyrbara, viljen I, när en gång I kommen till tals med min
broder, föra en hälsning till honom från mig och Cecilia ...?»
»Ja, ja, det vill jag, men tänken I väl, att den hälsningen
skall gifva honom någon glädje. I hans ögon är dock alltid
Cecilia i dubbelt afseende brottslig, hon har lämnat klostret
utan sin faders samtycke och emot hans vilja ...»
»Men hon var aldrig klostervigd, något löfte band henne
icke!»
»Väl det, Kerstin, men Erik skall aldrig glömma, att
hans vilja gäckats.»
Dörren till det angränsande rummet, som under hela tiden
stått på glänt och än öppnats något mera, än åter slutits till,
alldeles som om någon stått där, ehuru icke de samtalande,
åtminstone icke Engelbrekt, hvilken stått med ryggen vänd
mot denna dörr, märkt det — denna dörr öppnades nu helt,
och en bildskön kvinna störtade in och kastade sig för
Engelbrekts fötter.
Det var Cecilia. Hon hade genast från början velat
skynda fram till mannen, som var hennes faders
barndomsvän, men en oförklarlig ångest hade hållit henne tillbaka,
och hon hade varit ett tyst vittne till de ord, som växlats
mellan de båda samtalande. Hon befann sig i det mest
upprörda tillstånd. Ej blott skymfen, som hon lidit på
morgonen, utan äfven de ord, hon här hört uttalas, hade i hög
grad uppskakat henne.
Engelbrekt ville upplyfta henne, men hon afböjde det,
och med en af tårar afbruten röst sade hon, i det hon
lindade sina armar om hans knän:
»Icke är Cecilia värdig att stå vid Engelbrekts sida, nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
