Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nej, här vid dina fötter, du som en gång var min faders vän,
här vill jag bedja dig, om du kan det, utverka ett försonligt
ord af min fader.»
»Stå upp, flicka», afbröt henne Engelbrekt med
stränghet, »endast inför Gud knäböjer en friboren kvinna. Gud är
din domare, icke jag, och hvad jag förmår, det vill jag af
uppriktigt hjärta göra.»
Därmed upplyfte han den knäböjande, som smälte i tårar.
»Det är mildheten i din stränghet, Engelbrekt», fortsatte
hon, »som förkrossar mig. Jag har hört allt hvad I hafven
sagt, och jag erkänner mig brottslig, men det är som I hafven
hört min faders syster säga, jag kan icke lämna kungen.
Väl kan jag icke efterträda den saliga drottningen, men jag
kan dock som hon hviska frid och mildhet i hans sinne. Se
där är min lefnads mål, och styfmorsblomman, som fadern
kastade bort att begrafvas i den tysta klostercellen, skall
välsignas af tusenden. Min fader vet icke själf, att han har
mig att tacka för det kungabref, som lyftat fågelfriheten från
hans hufvud.»
»Arma, förvillade barn, du smeker ditt hjärta med
inbillade dygder ... Din fader är ännu samme biltoge man, som
han varit, allt sedan ...»
»Min fader ... hvad sägen I, är han icke löst från domen?
Än kungens bref, har det då intet att betyda ...»
»Något konungabref om den saken känner ingen till i
Dalarne.»
»O Gud ... han har då bedragit mig! Och han lofvade
dock mig så heligt att lämna brefvet i min faders händer ...»
»Det var en liten spenslig man», förklarade Kerstin, »han
talade så mildt och vänligt och var så nöjd med sin färd hit
till kungen. Han var skrifvare hos fogden på Västerås, Jösse
Eriksson.»
»Ah, Mårten Skrifvare!»
»Så hette han», inföll Cecilia, »och han skulle ej
framlämnat konungens bref?»
»Känner jag den lille skrifvaren rätt, så lären I få vänta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
