Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstå, att dottern till en grefve af Ewersten och Nowgarten stod
för högt för en man af Johan Wales villkor. Från den dagen
var Johan Wale en afsvuren fiende till grefve Hans, och han
svor en dyr ed att, kosta hvad det ville, äga den stolte
mannens dotter.
Han lämnade grefvens tjänst och kom till fogden öfver
Västmanland och Dalarne, hvars förtroende och tillgifvenhet
han snart lyckades vinna, och så blef han fogde på Borganäs.
Som sådan fick han höra talas om grefvens resa åt Dalarne
och att han hade sin dotter med sig, och genast upprann hos
honom tanken att sätta sin länge närda plan i verket.
Försöket misslyckades dock, och stolts jungfruns utflykt på Jätturn
tände i hennes själ den första kärleken. Johan Wale hade
själf hört det, och medan flickans hjärta brann i bön till den
heliga jungfrun framför hennes bild i loftsrummet på
Borganäs, svängde svartsjukans mörka ande sin fackla i fogdens
hjärta, och där tecknades dödsdomen för ett nytt offer af hans
lidelse.
De händelser, som därpå följde, gåfvo honom fullt upp
att göra med andra ärenden, och så länge grefven dröjde i
Dalarne, var det ännu tid att åter upprepa det misslyckade
försöket mot hans dotter.
Nu var tiden inne för grefvens affärd. Nu var också
tiden inne för Johan att utföra sin plan. Ty ett tillfälle
sådant som detta erbjöd sig icke när som helst. För ögonblicket
var också till utseendet allt lugnt och stilla i landet. Det
syntes, som om alla omständigheter voro gynnsamma för herr
Johan.
Ett fint leende krusade grefvens läpp, när fogden
framförde sitt ärende för honom. Han tackade dock, till utseendet
mycket vänligt, för fogdens ridderliga omtänksamhet.
Men leendet återspeglades i fogdens svarta öga, som
glimmade till så hemskt, att själfva grefve Hans ryste till
därvid, och leendet stelnade på hans läpp. Så fort fogden
lämnat honom, lät han kalla sin förtrogne Ruprecht, och hade ett
hemligt samtal med honom. Man anmärkte ock, att flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
