Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hånande. »Fort, bergsman, följen oss, eller vid mitt
sköldemärke, det gäller edert lif.»
Riddaren drog sitt svärd och svängde det mot Engelbrekt,
hvilken ögonblickligt äfven dragit sitt.
»Må Gud förlåta eder, riddare, om I tvingen mig till
någon våldsamhet ... Ännu är det tid, låten svärden falla,
och jag skall glömma eder häftighet, men ... hören I icke
ljudet af hästhofvarna här bakom skogsdungen, några
ögonblick blott, och mitt folk är framme, och då, riddare, skall
jag knappt kunna skydda edert lif, om I befinnens med draget
svärd ... Ingen skall tro, att herrar af riksens råd komma
rännande med svärd i hand för att höra och ransaka i
riksens ärenden.»
Riddarne bleknade af vrede vid den lugne mannens ord,
hvilkas sanning de ej kunde förneka. Ett mäktigt dån af
trampande hästfötter hördes helt nära. De funno allt för väl,
att det rätta ögonblicket gått dem ur händerna, och att det
bästa, de kunde göra, var att i lugn låta saken hafva sin
gång.
Med en ed stack Ture Turesson svärdet i skidan, och
liksom om det skett efter öfverenskommelse, visade sig i det
samma vid krökningen af vägen de främste af Engelbrekts
ryttare. Den lille ryttaren på den oansenliga hästen, som
försvunnit vid riddarens anlopp, red bland de främste, och
hastigt som tanken befann han sig vid Engelbrekts sida,
åtföljd af tvenne högväxta, skulderbreda män med långa skägg
och bistra blickar, hvilka voro klädda i samma dräkt som
Engelbrekt själf. De höllo på ömse sidor om denne, medan
det öfriga folket på en vink af honom utbredde sig på ängen
nedanför vägen.
»Se så, ädla herrar», sade Engelbrekt med en röst, som
mera vittnade om vemod än om något begär att begagna sig
af sin öfverlägsenhet, »låtom oss nu rida edra medbröder af
riksens råd till mötes! Jag upprepar det, jag kunde icke
önska något bättre för mig och mina medhjälpare, än att träffa
tillsammans med eder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
