Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till en början kunde intet urskiljas därinne. En
kväfvande likluft fyllde rummet, och tunga kedjor hördes rassla
längst bort i ett hörn snedt för dörren. Allt efter som
facklan hann skingra den dystra natten, såg man vid ena
väggen, ännu med järnkedjor fästadt vid den, ett till
hälften ruttnadt lik. Midt emot detta stod utmed väggen
skepnaden af en man, hvars rörelse med handen tillkännagaf,
att han ännu var vid lif.
Erik kastade facklan ifrån sig och störtade fram emot
skepnaden, som öppnade sina armar och slöt honom tätt
intill sig.
Ett häftigt buller väckte Erik och fången.
Facklan hade fallit midt för Johan Wale, och denne
hade framsträckt foten, för att släcka henne. Men en af
drängarna, som genast skyndat fram att upptaga facklan,
hade sett fogdens rörelse och gaf honom, i det han upptog
facklan, ett slag med handen, så att han tumlade omkull
invid det halfruttnade liket.
Slaget var döfvande, Johan Wale låg orörlig vid liket,
när Erik och fångens blickar fästes på honom.
»Det är min faders lik», utropade Erik, därvid alldeles
utom sig, och störtade fram emot fogden, liksom färdig att
gifva honom dråpslaget, där han låg.
Men han hejdade sig plötsligt, och i detsamma började
fogden röra på sig. När medvetandet fullt återvände, och
han märkte den förfärliga bädd, där han hvilat, sprang han
upp, som träffad af ett nytt slag.
»Guds hämnd öfver den grymme mördaren!» sade Erik
med högtidlig stämma, under det stora tårar banade sig väg
utför hans kinder.
Han föll därefter på knä framför lämningarna efter sin
fader och gjorde korstecknet öfver dem och öfver sig. Några
ögonblick förflöto, hvarpå han reste sig upp.
»Nu», sade han, vänd till Johan Wale, »nu skall du
själf lösa de fångnes kedjor, först min herres, Herman Bermans,
och sedan min faders ... Han skall hvila i vigd jord, ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
