Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stannade vid grinden och såg ut öfver landskapet där framför
bort emot fogdegården, han gick ut på vägen, där han
hade en friare öfversikt öfver hela dalen, han lyssnade, om
han icke snart skulle höra ljudet af antågande folkhopar.
Men allt förblef tyst, och morgonrodnaden färgade skogens
toppar i allt skärare ljus, medan fåglarna började sjunga i
trädens kronor och högt uppe i skyn. Snart låg hela bygden
med strömmen och bron och de många husen belyst af
den klaraste midsommarsol, som lik ett blodrödt eldklot
tycktes rulla öfver bergen i öster. Engelbrekt försjönk i
åskådande af den underbara förändring som så småningom och
snart sagdt omärkligt inträdde, allt efter som solen rann upp
ur skogen. Och liksom skådespelet af ljusets seger tilltalat
hans själ, bredde sig ett uttryck af ödmjukhet och förtröstan
öfver hans allvarliga och stränga anlete.
Plötsligen väcktes han ur sina drömmar af en galopperande
häst. Han gick ett stycke fram på vägen och såg snart
en ryttare komma söderifrån. Han satte handen öfver ögat,
för att bättre kunna urskilja den ankommande, och med
förvåning tyckte han sig i hästen igenkänna Brand.
Ryttaren var pater Johannes. Hans bruna kappa, som
fladdrade för vinden under den snabba ridten, gaf på långt
håll till känna, hvem han var.
»Brand!» utropade Engelbrekt och gick fram mot munken,
som hoppade ur sadeln.
Munken nickade.
»Och huru har han kommit i dina händer, Johannes?»
»Genom en man, som du har mycket att tacka för,
Engelbrekt!»
»Och den mannen heter ...?»
»Belgsting!»
»Hm! Väl vet jag, att den mannen dömer mig orätt»,
genmälde Engelbrekt, »men icke trodde jag, att han det oaktadt,
skulle i handling visa sig som min vän.»
»Dock har han gjort dig mera än en väntjänst!»
Ett vemodigt leende drog sig öfver Engelbrekts mun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
