Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag har hört talas om», sade Engelbrekt, »att där ute
på andra sidan Östersjön i Tyskland och Frankland, där
herrarne tagit regementet om händer och alldeles förtryckt
folket, där har man brukat skydda sig mot en mäktig
borgherre genom att gent emot hans slott uppföra ett torn. De
kalla det barfrid [1]. Ett sådant skulle vi uppföra här.»
Alla sågo förvånade på Engelbrekt, som om de icke rätt
trott på, att han menade allvarsamt hvad han sade. Han
märkte det och tillade med sitt vanliga godmodiga leende.
»Vi skola dock göra den förändring med vårt barfrid, att
vi göra det flyttbart. Du skall låta bygga en flotte, Ulf, och
därpå skola vi föra tornet, fem rum högt, hvarje torn med
sitt bröstvärn, det ena öfver det andra! Grip raskt till
verket, gamle Ulf! Den nackstyfve fogdens mod lärer nog krympa
lika fort som barfridet växer i höjden!»
»I, herr Erik Puke, torden föra en del af hären öfver
på andra stranden, att vi må få slottet säkert bestalladt.»
Med dessa ord vände sig Engelbrekt till Erik Puke, och
denne stormade åstad, medan den allvarsamme Björn mera
betänksamt red ned åt slottet på en annan väg närmare sjön,
för att utse platsen för barfridets byggande.
Engelbrekt red tillbaka till Ringstad, där ännu gamle
Ulf var kvar. Herman Berman red vid sin fosterfaders sida.
När de hunno den lilla stugan, myste gamle Ulf så godt, i
det han sade:
»Du har kärt främmande där inne, Engelbrekt.»
Denne steg af hästen och skyndade till stugan, men
möttes i dörren af pater Johannes.
Var mannen en kär gäst, så var dock hans utseende
dystert och olycksbådande. De gingo in i stugan, och sedan
de tagit plats, började munken redogöra för sina åtgöranden,
sedan de skildes vid Borganäs.
»Du lärer väl själf, Engelbrekt», så slutade han, »kunna
finna, lika väl som jag kan säga det, att riksens herrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
