Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmogen med olaga åtgärder och mycken tunga. Och är det
nu därför min begäran till eder, rikets församlade herrar
och män, att I vänden eder håg och edra rådslag därhän, att
Sveriges rike måtte återvinna sin gamla frihet och komma
ur den olidliga träldom, hvarunder det nu suckar, så att
hvar och en kan lefva trygg under lagen!»
Olika skiftade uttrycken i rådsherrarnes anleten, medan
Engelbrekt talade. Mången hand trycktes hårdt emot
ekbordet, mången grep ock efter svärdet, men märkligast voro
biskoparne att skåda, biskop Knut och biskop Tomas. Hos
den senare tändes liksom en flamma, men en bifallets och
hänryckningens flamma, vid hvarje ord, medan hos den förre
visade sig ett uttryck så kallt och hårdt, som om intet hjärta
klappat i hans barm.
Biskop Knut tog till orda och svarade i rådets namn.
»Tvenne skilda saker», sade han, »hafven I där framlagt,
Engelbrekt Engelbrektsson, först hvad som enligt eder
mening gifvit riksens allmoge rätt att gripa till vapen mot
riksens rätte herre och konungen, och just om det ärendet
äro nu riksens råd samlade att öfverlägga. Men hvad I sedan
hafven talat, det ljuder för mina öron som en befallning, och
slikt hade vi icke väntat att få höra ur eder mun. Och det
mågen I veta, att oss står icke till görandes att så träda
ifrån vår herre och konung, som vi hafva svurit huldskap
och manskap; vi vilja hålla vår ed!»
Herrarne togo mod till sig vid dessa biskopens ord, och
hotande blickar mötte Engelbrekt. Men på honom gjorde
hvarken orden eller blickarna något intryck, blott en snart
öfvergående rynkning af ögonbrynen tycktes tillkännagifva,
att han knappast väntat sig något annat svar.
»Märkliga äro edra ord, biskop Knut», sade han, »och
på fullt allvar lären I väl icke vilja hålla på dem: ty vore
det så, som I där sägen, så skulle konungen kunna föra riket
till sin undergång, utan att en hand kunde lyftas till dess
räddning. Nej, vid den heliga trefaldigheten, så är det icke!
Konungen hafver svurit många eder och ingen hållit; därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
