Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för jag kunde icke tåla att nöta min tid vid sjuksängen, sade
hon. Och jag skall nu plocka några vackra blommor och
binda en krans åt henne. Det skall säkert glädja henne, och
Guds moder vare prisad, som gifvit regn och solsken åt mina
blommor! ...»
»Gör det, mitt barn!» tillade fogden, med faderlig glädje
betraktande den älskliga flickan.
»Men en ting gör mig riktigt hjärteglad i dag, fader ...
det är den långe munken!»
»Den långe munken ... hvad säger du, barn!»
»Jo, vet du, fader, att när han första gången kom
vandrande hit och stannade framför slottsporten, var jag uppe i
tornet, och aldrig, aldrig har jag sett en människa så olycklig,
som då han hörde ditt svar, fader, att ingen fick inträda på
slottet utan grefvens särskilda tillstånd ... Och därför, ser
du, när nu grefven kom och hade honom med sig, så tänkte
jag, att han nu skulle vara glad ... Men det är han icke ...
säg mig, fader, hvad han kan vilja här på slottet? ...»
»Hvad han vill, det må Sankt Göran veta! Han har
hållit sig i bönehuset hela dagen, och när jag sist såg in
genom dörren, låg han ännu på knä framför altaret. Helt
visst månde det vara en helig Guds man.»
»Säkert har han ock sorger, som tynga på sitt hjärta ...»
»Jo, jo, den varan räcker till åt en hvar!»
Gertrud gick, och fogden öfverlämnade sig åter åt sina
afbrutna funderingar öfver den förunderliga tiden, i hvilka
funderingar dock numera mot hans vilja den tyste, mörke
munken intog ett framstående rum. Men Gertrud kunde icke
låta bli, när hon gick förbi den del af slottet, där bönehuset
låg, att helt flyktigt kasta en blick genom nyckelhålet. Hon
hade dock knappast mer än hunnit fatta denna tanke, då
dörren sakta rörde sig på sina gångjärn, och en hög, men
mörk gestalt trädde ut ur bönkapellet.
Gertrud flög till som hinden, när en plötslig skugga
kastar sig öfver hennes väg. Men när hon slog upp sina
ögon och närmare fäste dem på mannen, försvann hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
