Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin långa och resliga växt. Han var klädd som en
krämarsven och bar en packe kläde öfver axeln. Herman kastade
blott en flyktig blick på honom, men Erik följde skarpt alla
hans rörelser och blef till och med därunder något efter sin
herre. Mannen tycktes icke märka det uppseende han gjorde,
utan fortsatte lugn sin gång, gnolande på en visstump, och
försvann i ett litet hus vid utkanten af staden.
Erik gaf med detsamma sin häst sporrarna och var några
ögonblick därefter vid Hermans sida. Det var en vacker
morgon, och en svalkande vind for sakta fram genom skogen
och öfver den stora slätten. Erik var vid ett förträffligt
lynne och slog fram det ena spörsmålet efter det andra, men
erhöll korta eller inga svar. Det tycktes dock icke bekomma
honom synnerligt. Hans breda mun drogs till ett skälmskt
leende, och han började sjunga sin älsklingsvisa om Elisif,
som bortfördes ur Riseberga kloster af Bernhard den långe.
När icke heller detta tycktes väcka hans herre ur de
drömmar, hvari han dvaldes, började Erik, som nu tycktes
hafva satt sig i sinnet att underhålla sin herre med eller
emot hans vilja, att tala för sig själf.
»Det är visst», sade han och gaf sin häst ett lätt slag
med en mjuk videkvist, som han ryckt till sig, »det är visst,
att någonstädes i denna världen måste hon finnas, och visste
jag blott det, nog skulle vi sedan blifva två om att taga
henne ... jo, den hårde herr Bernhard var nu lik alla dessa
utländingar, men han fick likvisst sin vilja fram, och det
skall jag hafva med, så visst som du heter Blacken!» därvid
slog han åter ett slag med vidjan.
Herman såg förvånad på ynglingen, och denne log så
skälmskt mot honom tillbaka.
»Joho, det säger jag, så Erik Larsson jag heter!»
»Om hvem och om hvad talar du, Erik?»
»Hm ... det var ock en fråga. Om en riddersman, som
har en stolts jungfru kär», sade han, »och som skall vinna
henne, så mörkt det än ser ut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
