Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Fången sitter här i tornet, men Mårten Skrifvare tog
herr Magnus med sig, så att blott den långe svennen är kvar
här på slottet.»
»Fören mig upp fången», ropade herr Bengt häftigt,
»svennen, som förde honom hit, vill jag dock först spörja!»
Slottsfogden gick, och några ögonblick därefter inträdde
den långe, välväxte svennen, som för kort tid sedan kommit
i herr Bengts tjänst. Han hade något själfsvåldigt och rått
i sitt väsende och tycktes icke mycket vårda sig om att
bortlägga gamla vanor inför sin nye herre. Denne sporde om
tilldragelsen i gellinkska huset, huru de lyckats undkomma
därifrån, och svennen gjorde utförligt reda för sig och Mårten.
Vidare sporde riddaren om svennens tidigare öden och
tycktes blifva allt mer och mer tillfredsställd efter hvarje
svaromål från svennen. Han hade först varit i ärkebiskop Johan
Gerkessons och därefter i Johan Wales tjänst, så väl på
Borganäs som på Stegeborg. Efter Johan Wales flykt hade han
irrat omkring och slutligen träffat sin gamle vän, Mårten
Skrifvare, som fört honom till herr Bengt.
Svennen afbröts i sin berättelse af dörrens öppnande.
Slottsfogden inträdde med fången. Den storväxte, ståtlige
mannen var blek, men hans öga blickade stolt på riddaren,
och hade icke kedjorna skramlat kring hans fötter, skulle hvem
som helst, som fått se de båda männen midt emot hvarandra,
tagit fången för herre och riddaren för någon i hans svit.
När fångens öga träffade svennen, som stod något på sidan
in i rummet, var det, som om han skiftat färg, och en
darrning märktes kring hans mun. Riddaren tilltalade sin fånge
på ett sätt, som tydligt utvisade, att han ville vinna
förtroende.
»Det är mitt folk, som beröfvat eder friheten», sade han,
»och jag har skyndat att återgifva eder den ... vi hafva,
menar jag, samma fiende, I och jag, och därför månde vi
kunna ingå ett stallbrödralag och verka till hvarandras
fromma. Vår gemensamma fiende är mäktig, det vill säga,
han är för ögonblicket oåtkomlig på vanligt sätt, men I hafven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
