Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag må väl säga det», svarade grefven, som med ens
fäste blicken på fruntimren i andra ändan af rummet, »jag
må väl säga det till eder, biskop Tomas ... jag hänger fast
vid konung Erik, med honom kommer jag eller ock icke.»
Där borta bland fruntimren voro flera af de yngre
herrarne och äfven marsken själf, men hvad som fäste grefvens
uppmärksamhet var herr Magnus, som nalkats hans dotter
och utan att låtsa se den likgiltighet eller måhända rättare
den ovilja, som lågade ur hennes blick och darrade på hennes
läpp, tycktes vilja kväfva henne under ett flöde af mer eller
mindre lyckadt skämt. Riddar Bengt nalkades därunder och
tycktes oförmärkt gifva ett tecken åt marsken, såsom Karl
Knutsson fortfarande kallades, äfven sedan han blifvit vald
till rikshöfvitsman. Man såg också därefter den senare så
småningom lämna denna sida af rummet och nalkas grefve
Hans, med hvilken han började ett lifligt samtal. Äfven
biskop Tomas deltog däri, och snart därpå, liksom af en
händelse, tillstötte riddar Bengt.
»Gladare gästabud vet jag mig icke hafva bevistat på år
och dag, riddar Bengt», sade herr Karl med en vänlig blick
till den strålande värden, »så förnöjda synas alla vara, och
skämtet och skrattet där borta och i frustugan tala bäst för
mina ord.»
Det var ett skallande skratt från herr Magnus, som
öfverröstade alla i salen, hvilket tycktes gifva anledning till de
sista orden.
»Också har jag, så vidt jag vet, mycken anledning till
glädje», svarade riddaren, »jag menar, grefve Hans, att i afton
I skolen infria edert ord och vi få dricka en välgångsbägare
för min son och eder dotter.»
En dödlig blekhet spred sig öfver grefvens stolta och
ädla drag.
»Den saken förhöjer glädjen», inföll herr Karl och slog
sina händer samman, »och vill jag gifva edert det löfte, frände
Bengt, att det första slottslän, som blir ledigt, skall blifva
eder sons, så vidt som jag äger något att säga i Sveriges land.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
