Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp sitt hufvud, och aldrig hade detta regelbundna anlete
strålat af en sådan skönhet som nu. Ett matt leende sväfvade
på hans läppar, och han räckte ut sin hand.
»När gjorde du Belgsting orätt, Engelbrekt», sade han,
»jag har ju vandrat i dina spår från Nyköping och allt hit,
för att råda bot på mitt hårda sinne och försona mig med dig.
... Min pilgrimsfärd var icke lång och icke svår, ty jag har
vandrat i lä, och luften har varit fylld af ditt pris ... här
var målet för min färd, och aldrig kunde döden träffa mig
i en lyckligare stund, än här! ... Engelbrekt ... jag har gjort
dig orätt, och mitt hårda sinne var förblindadt, ända tills
nidingen själf bekände sitt usla dåd ... Ve mig, ve mig!
vänneord föraktade jag, och därför ligger jag här så arm, så
arm ... med tvenne barn och dock barnlös.»
»Var tröst, Erik», sade Engelbrekt och lutade sig ned
emot den döende, »i våra hjärtan hafva vi alltid varit vänner,
och därför hafva vi velat hvarandra godt, äfven sedan oblida
makter skilde oss åt. Dock tackar jag Gud och hans helgon,
att villan skingrades, så att vi kunna räcka hvarandra
handen igen! Hvad jag visste om det öde, som väntade Kerstin,
det hade jag fått veta af en döende och fick det icke
uppenbara, jag kunde ej annat än vid min vänskap bedja dig
afvisa hennes lede giljare.»
»Jag vet det, jag vet det», stammade vännen, »och hvi
klagar jag öfver armod, när jag ägt en vän som dig ...
Tack, Engelbrekt ... Nej, nej ... säg ingenting, hoppas
ingenting, min tid är ute! pilen sitter djupt vid hjärtat. Men jag
tackar Gud och Sankt Erik för denna stund af lycka, just
vid grafvens port ... Kanske skola vi inom kort återse
hvarandra, för att aldrig mera skiljas ...»
Nu reste sig Kerstin och kysste krampaktigt
silfverkedjan. Men hennes panna var klar och fri, och hennes
blick strålade i ljus. Hon smög sakta fram till sin fader
och hängde med lätt hand kedjan om hans hals.
»Nu hafva vi segrat, fader», sade hon och knäföll
framför honom, »nu har du din dotter, Kerstin, åter; förlåt mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
