Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlåt mig, att jag varit så länge borta från dig, men jag
har sökt din kedja och din båge, som jag en gång för länge,
länge sedan tog ifrån dig ... nu skall lyckan återvända, fader,
och du blifva den rike Belgsting igen, och männen skola ära
dig som fordom.»
»Ja, ja, du har rätt, Kerstin», stammade fadern, och hans
stämma var mera svag, så väl af förrinnande lifskraft som
af öfverväldigande sinnesrörelse, »ja, lyckan har kommit åter
med Engelbrekt och dig ... Gud vare mig nådig!»
»Cecilia!» hviskade Kerstin sakta i hans öra, och
Engelbrekt upprepade ordet.
Mannen ryckte krampaktigt till, och hans ögon slöto sig.
En stund var det så tyst, att man kunde trott, det hans
ande redan lämnat kroppshyddan. Men så slog han åter upp
ögat, och ett förklaradt sken strålade ur hans anlete.
»Hälsa Cecilia, att jag förlåtit henne!» sade han med
klar röst.
Därpå drog han med stadig hand ut pilen och såg på den
skarpa blodfärgade spetsen, kastade den därpå ifrån sig och
fattade med ena handen Engelbrekt, med den andra Kerstin.
»Gud, tage min ande emot!» hviskade han och lät sitt
hufvud sjunka ned emot Engelbrekts nedlutade skuldra.
Alla stodo tysta. Till och med svennerna, som skyndat
fram och gripit den afväpnade mördaren, stodo med sänkta
hufvud. Mördarens öga lyste med vanvettets glanslösa eld.
Plötsligt hördes steg komma utför slottstrappan och sporrar
klinga mot stenarna. Riddar Bengts höga gestalt visade sig
på nedersta trappsteget.
När riddarens blick föll på den döende, sprang han åt
sidan, som om han stungits af en orm. Men fången gaf till
ett hånskratt.
»Jag tog miste, riddare», skränade han, »pilen var ej
smidd för Engelbrekt!»
Riddaren skyndade bort, och man hörde en stund
därefter, huru han och hans svenner redo öfver vindbron och
lämnade Örebro slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
